Så sitter man här igen och känner sig nere, riktigt nere. Jag önskar att vissa saker inte var så svåra att ta upp. Av rädsla så håller jag tyst istället och då blir bara ens klump större och det är när den spricker som allt blir fel. Ändå lyckas jag göra så hela tiden. Jag är en människa som hellre sätter ner huvudet i sanden än tar itu med saker och ting.
Så här sitter jag nu med en klump av rädsla att få ut allt det jag tänkt. För mig är det lätt att skriva, men när jag ska prata kommer där ingenting. För hur ska man tro på något som inga andra tror på? Då står man där ensam som en knäppis, för så känns det. Som om man håller kvar i något som aldrig kommer att fungera hur mycket jag än ger. För ska man inte ta också?
Jag vet vad jag inte kan leva utan, men vet jag vad jag kan leva med? Ibland får jag påminna mig själv om att jag bara är 18. Bara och bara, men jag har större planer. Jag vill att saker och ting ska gå fort, jag vill känna en trygghet. Inte oroa mig att där alltid ska komma någon bättre.
För jag är trött på att tävla det har jag gjort i 17 år, för ett årsedan la jag ner. Även om det känns som jag börjat igen. För om man planerar framåt och andra står kvar .. vad gör man då?
För jag väntar på steg som ska gå, för när skorna är här är dem ändå inte här.
För att vara den med flest känslor.. är aldrig kul.
För att vara den med flest känslor.. är aldrig kul.
Det är aldrig roligt att vara ett andrahandsval. ... jag hatar att det här.
