' 05.00

Så sitter jag här. 05,00. Varit vaken från 03,00. Försökt lista ut vad är härnäst. Hur tar jag mig upp från allt det här. Allt det här som delvis är mitt fel. Hur kunde det bli såhär? Det var inte såhär det skulle bli. Mina tankar var inte här, jag var och är inte beredd. För vad? För att jag är för stolt för att säga. "Jag gjorde fel" Vilket jag vet innerst inne. Jag gjorde fel, så in i helvetes fel. Istället för att erkänna de felet så intalade jag mig själv, att det var mig det var synd om. Tänk att något på 1h kan vända hela världen upp och ner. Just nu känns det som om allt är en annans dröm. Att det inte är verklighet. Men ju mer klockan tickar ju mer verkligt blir det. Tror inte det spelar någon roll vad jag än säger. Har analyserat i timmar och värken i magen gör bara ondare och ondare. De gör kanske såhär ont? Jag vet inte. Eller så har jag förträngt det. Tankarna snurrar om och om igen. Hur fan kunde det bli såhär? Varför Cornelia. Varför? Försöker göra mitt bästa att peppa min hjärna där inne. Att de kommer bli bra, någon gång. De vet jag. Fast just nu vill jag bara lägga mig på ett kallt golv och frysa. Frysa bort allt som gör så jävla ont. Ta tillbaka 60 h. Göra om, göra rätt. Jag kan inte gå tillbaka och jag vet inte hur jag ska reparera skadan. Är det för sent? Tog det för lång tid för mig att inse? Det känns som det. Jag vill inte böna och be till någon som inte längre vill ha mig. Tänk vad snabbt man kan förvandla hjärnan till att älska någon, till att det är över. Fan! Fan fan fan. De gör så in i helvetes jävla ont att bara skriva det. Det är över. 2,8 månader imorgon. Så jävla ironiskt! Här gick ja och planera att vi skulle köpa hus. Fan fan fan fan fan! Man ska aldrig planera. Men vi hade planerat allt. Semester ut och resa. Ja nu står jag här. Funderar på hur jag ska ta mig upp igen. Hur jag ska kunna sova igen. För när jag vaknar blir det inte bättre. Hur mycket får man hata sig själv? Innerst inne så vet jag att de inte bara har med detta att göra. Men det var detta som gjorde att det är slut kom upp igen. Vad säger man för att försöka lappa ihop det igen? Finns det ens några rätta ord? Jag försökte igår/inatt. Tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. Trodde hjärtat skulle hoppa igenom kroppen. När jag väl skulle säga de där 50 sakerna som jag legat och gått igenom i huvudet i en timme. Så får jag inte ut något. De kändes som om jag skulle gå sönder där och då. Istället sa jag det viktigaste. "Jag älskar dig" - Men räcker det? Räcker det att jag älskar dig? Räcker det att du älskar mig? Snälla säg mig att det gör det. För hur slutar man att älska någon bara sådär? Hur går man vidare? Jag väntar på tiden. Fast jag redan vet vad han kommer säga. Så lever jag på det lilla hopp. Att det räcker att vi älskar varandra. För annars? Annars måste jag hitta ett sätt att ta mig igenom det här... Säg att de inte är försent