' Hej bloggen.

' Varit dåligt på att uppdatera! Ska försöka göra en uppdatering varje dag. LCHF har gått jätte bra i dessa fyra dagarna! Inte ätit något godis eller druckit läsk. Är jätte nöjd!!! Äter äggröra till frukost varje dag! Rekommenderar verkligen!! Blir pigg och det mättar jätte länge!!!! Tränat 5 dagar denna veckan. Idag gjorde jag intervallträning i 50 minuter. Jätte nöjd! Trodde aldrig jag skulle palla. Nästa onsdag är det dags för vägning. 68,4 vägde jag i torsdags. Hoppas, hoppas på att jag gått ner något... Men vet aldrig!!! Ska ner nästan 20 kg. Jag vet... Det låter jätte mycket men det är det inte. "Det kommer se ut som du har anorexia" - Nej. Jag är 158 cm lång Jag ska väga CA: 48-58- Om jag kommer ner till 50 så kan jag pendla mellan 50-52. Det är vad jag vill. Jag vet attt de kommer TA jätte lång tid!! Jag hoppas på 10 kg till Augusti... MEN vi får se. Jag vet inte alls hur snabbt eller långsamt detta kommer gå.. Jag vet bara att jag har SJUKT svårt att gå ner och det är inget jag hittar på. Det är ett helvete för mig. Medan andra är ute och rör sig och ändrar sina matvanor lite så går de ner. Inte jag! Jag måste verkligen kämpa röven av mig. Jag vet inte varför. Tror jag förbränner jätte dåligt!! Vill in och kolla det, men känns lite töntigt.. Imorgon blir det intervall igen :) PUSS

' FUCK IT!

' Känns som jag provat allt för att gå ner i vikt! Men ingenting lyckas funka! Förre gången var det 100 gånger lättare. Kanske för att jag var sjukt olycklig och hade precis avslutat ett förhållande. Denna gången är jag världens lyckligaste med världens finaste människa. Men idag började jag med LCHF! Nu kör vi!! Brände 340 kalorier på gymmet idag och gjorde 100 situps. Imorgon ringer klockan 06.50 så jag hinner gå en runda innan jobbet. Sedan blir det direkt till gymmet efteråt. Det är allt eller inget nu. Jag får vara trött om dagarna ett tag framöver. Jag vägrar visa mig såhär i sommar. Har aldrig varit såhär stor... TJOCK är inte snyggt!! Så heja mig... Nu kör vi! :)

' Perfekt värld

I en perfekt värld finns inte tvivel. Att tvivla kan vara bland de värsta känslorna enligt mig. Att tvivla på att man inte räcker till kan vara bland det jobbigaste att gå omkring och tänka på. Ändå gör man det det. Varför undrar jag? Varför lägger jag ner energi på att tänka att jag inte räcker till precis som jag är. Varför? Sen kommer svartsjukan eftersom man tvivlar på sig själv. Svartsjuka kan vara den värsta fienden man kan ha. För den kan säga dig saker som inte alls stämmer ihop med verkligheten. Vilket är ganska konstigt för plötsligt tror hjärnan på det. Den säger liksom till dig att "Nej du räcker inte till, det är därför de andra tjejerna finns" Sen vänder man blad och inser att man själv är en person som ofta ägnar en hel kväll åt att bara prata med folk. Skrattar med folk. Då skulle jag inte alls förstå hur någon kan tvivla på mig. För jag skulle ju aldrig göra någonting med någon annan. Det är man så säker på själv. Varför är man då inte säker på att personen man är med tänker och känner likadant?! Jag önskar jag kunde vakna upp imorgon och inte ha en enda känsla av att ja snart kommer bli lämnad. Jag önskar att jag kan spendera en dag utan att det hugger i magen av tvivel och rädsla över att bli lämnad. När jag sitter här på kvällen och tänker så inser jag hur jävla skruvad man är. Jag tror jag har insett varför jag är såhär skruvad. Jag minns när jag kände mig lämnad första gången. När min pappa och syster flyttade härifrån. Då började den där känslan i magen att komma. Jag minns känslan från ett x antal gånger från när jag var liten. Ibland när jag inte hittade mamma så började jag gråta och det gjorde så ont i magen. Jag trodde hon hade lämnat mig. När man är liten förstår man ju inte att föräldrar slutar älska varandra. Man tror ju att det är ens eget fel och jag tror det sitter kvar än. Eftersom jag i varje förhållande tänkt att ja aldrig kommer räcka till. Att jag lämnat folk av rädsla för att bli lämnad. Det är tragiskt! Jag vill inte va den personen. Den personen förstör bara. Fortsätter denna personen att finnas i mig så kommer mitt förhållande att ta slut. Då kommer det vara mitt fel. Bara för att jag är rädd för att bli lämnad. Jag kan inte gå och oroa mig för att bli lämnad varje dag. Eftersom de är ju någonting hos mig som han gillar. Annars hade han ju inte varit med mig. Jag tror ju inte han är med mig för att han tycker synd om mig. Eller för att han inte vågar lämna mig. fast jag ibland inbillar mig att det är precis så.. Jag ska försöka göra mitt tvivel mindre och mindre för varje dag och fokusera på det som är nu. För jag är lyckligare än jag någonsin varit och det är vad som är viktigt. Alla de här tankarna bara förstör något fint och jag kan inte vara orsaken till att något fint tar slut bara för jag är rädd. Rädd att där ska komma en annan och ta min plats. Rädd för att inte räcka till. Rädd för att bli ensam, lämnad och övergiven. - jag vill vara just här med han. Det är det viktigaste.