' 05.00

Så sitter jag här. 05,00. Varit vaken från 03,00. Försökt lista ut vad är härnäst. Hur tar jag mig upp från allt det här. Allt det här som delvis är mitt fel. Hur kunde det bli såhär? Det var inte såhär det skulle bli. Mina tankar var inte här, jag var och är inte beredd. För vad? För att jag är för stolt för att säga. "Jag gjorde fel" Vilket jag vet innerst inne. Jag gjorde fel, så in i helvetes fel. Istället för att erkänna de felet så intalade jag mig själv, att det var mig det var synd om. Tänk att något på 1h kan vända hela världen upp och ner. Just nu känns det som om allt är en annans dröm. Att det inte är verklighet. Men ju mer klockan tickar ju mer verkligt blir det. Tror inte det spelar någon roll vad jag än säger. Har analyserat i timmar och värken i magen gör bara ondare och ondare. De gör kanske såhär ont? Jag vet inte. Eller så har jag förträngt det. Tankarna snurrar om och om igen. Hur fan kunde det bli såhär? Varför Cornelia. Varför? Försöker göra mitt bästa att peppa min hjärna där inne. Att de kommer bli bra, någon gång. De vet jag. Fast just nu vill jag bara lägga mig på ett kallt golv och frysa. Frysa bort allt som gör så jävla ont. Ta tillbaka 60 h. Göra om, göra rätt. Jag kan inte gå tillbaka och jag vet inte hur jag ska reparera skadan. Är det för sent? Tog det för lång tid för mig att inse? Det känns som det. Jag vill inte böna och be till någon som inte längre vill ha mig. Tänk vad snabbt man kan förvandla hjärnan till att älska någon, till att det är över. Fan! Fan fan fan. De gör så in i helvetes jävla ont att bara skriva det. Det är över. 2,8 månader imorgon. Så jävla ironiskt! Här gick ja och planera att vi skulle köpa hus. Fan fan fan fan fan! Man ska aldrig planera. Men vi hade planerat allt. Semester ut och resa. Ja nu står jag här. Funderar på hur jag ska ta mig upp igen. Hur jag ska kunna sova igen. För när jag vaknar blir det inte bättre. Hur mycket får man hata sig själv? Innerst inne så vet jag att de inte bara har med detta att göra. Men det var detta som gjorde att det är slut kom upp igen. Vad säger man för att försöka lappa ihop det igen? Finns det ens några rätta ord? Jag försökte igår/inatt. Tror aldrig jag varit så nervös i hela mitt liv. Trodde hjärtat skulle hoppa igenom kroppen. När jag väl skulle säga de där 50 sakerna som jag legat och gått igenom i huvudet i en timme. Så får jag inte ut något. De kändes som om jag skulle gå sönder där och då. Istället sa jag det viktigaste. "Jag älskar dig" - Men räcker det? Räcker det att jag älskar dig? Räcker det att du älskar mig? Snälla säg mig att det gör det. För hur slutar man att älska någon bara sådär? Hur går man vidare? Jag väntar på tiden. Fast jag redan vet vad han kommer säga. Så lever jag på det lilla hopp. Att det räcker att vi älskar varandra. För annars? Annars måste jag hitta ett sätt att ta mig igenom det här... Säg att de inte är försent

' happy pills

Så står jag här igen. Nere i skiten, riktigt nere. När ingen får komma mig nära. Då jag bara vill stänga in mig från världen. Vara i fred. Brottas med mina demoner själv. Då jag hatar min sambo. För han förstår inte, han vill komma nära. Jag kan inte ha han nära, så jag blir elak. Sårar, bara för att han ska ta avstånd. Samma sak varje månad. PMS. Den börjar förstöra mitt liv, på allvar. Hur hemska tankar får man ha om sig själv egentligen? Känner mig så fruktansvärt värdelös, drar mig i fettet och förstår inte hur någon kan älska mig. Hatet till mig själv bara växer och jag avskyr precis allt med mig själv. Jag vet att det är PMS. Vilket är ett helvete. Måste ta tag i problemet, måste ta tag i mig själv. Jag minns inte längre när jag mådde bra. Att må okej är inget sätt att leva på. Det var längesedan jag var riktigt lycklig. Vet inte vad problemet är, eller varför. Försöker gång på gång hitta källan till mitt problem men det är just det.. Jag vet inte. Det är så mycket jag inte längre vet. Som vem jag är? Vem vill jag vara? Jag är delad på mitten och vet inte vem som kommer göra mig lycklig. Vet bara att jag måste ta tag i mitt problem. Få hjälp, för jag kan inte hjälpa mig själv. Istället försvinner jag bara längre och längre bort. Jag är mest bara arg. Arg på mig själv. Kanske är det pmsen som talar, men jag tror där är en viss sanning i det också. Det var längesedan jag var glad. Glad på riktigt. Längesedan jag älskade mig själv. Jag minns inte ens sist det var. Istället drar jag mig i fettet och hatar känslan om att känna mig tjock. Men gör ingenting åt det. För kraften finns inte där. All kraft går åt till att hålla huvudet högt. Att inte falla ner i mörkret...

' Ja men ni vet..

Jahapp. Har inte skrivit på ett tag. Har inte riktigt vågat. När jag väl skriver så vill jag skriva allt. Få ur mig allt, bli fri. Ibland går det inte. Det finns människor som kan bli sårade och jag vill inte det. Mycket har hänt. Jag var duktig och gick ner nästan 10 kg. Sedan åkte vi till Stockholm och all jävla motivation försvann. Så gått upp 5 kg och vågar inte mäta mig för jag är rädd för vad det ska visa. Så över 6000:- åt helvete.. Ja vad ska jag säga? Så typiskt mig! Den senaste tiden har jag eller har väl fortfarande. En jätte identitetskris. Vet inte riktigt vem Cornelia är längre. Försöker hitta en balans mellan gamla jag och nya jag. Det är svårt, för jag vet inte riktigt vem av dem jag gillar mest. Jag gillade aldrig hon som drack sig redlös varje helg. Men jag gillade hon som hade självförtroende och trodde på sig själv. Har tappat det mer och mer. Vet inte riktigt varför. Kanske för att ingenting blev jag som jag planerat men samtidigt så blev allt det? Jag ser mig med två helt olika liv. Men vet inte vilket jag mest vill ha. Vilket liv som är mest mig. En dag i framtiden vill jag ha barn. Inte nu, absolut inte nu. En dag vill jag ha hus. Kanske nu, kanske om flera år. Vill resa, vill se världen. Vill till USA upptäcka mig själv och allt som finns. Andra delen vill ha hus, ett fast jobb en trygghet. Nu har jag fått det mesta, ändå är jag inte nöjd. Känner mig fast. Är så otroligt lycklig över mitt jobb som jag älskar. Men jag känner mig fast i denna hålan. Som att det inte är här jag ska bo. Ändå är det det? Fan vad flummigt det blir. Ja jag vet inte... Jag vet ingenting längre. Jag måste ta massa beslut men ingenting känns rätt. Vem är jag? Vad vill jag? Fan.. tiden bara går.

' tillbaka

Okej, förlåt! Haft två veckor av grov PMS. Japp! Inget jag hittar på. När jag har PMS mår jag så psykiskt dåligt att jag allvarligt funderar på döden. Jag vet om att de bara är några dagar. Men ibland är det svårt att ta sig ur den där känslan. Denna gången varade det i två hela jävla veckor. Allting blir 10 gånger värre. Gråter konstant, blir jätte arg för absolut ingenting. Alla "små" problem blir gigantiska. Även om vissa saker måste fixas. Mitt ultimatum gäller fast att det sades under PMS. Jag måste ha ett svar. MEN jag är iaf tillbaka. WOW vad skönt. Har så mycket energi! jag hade bara gått ner 0,5 kg på två veckor. Tänkte direkt att fyfan vad dåligt! (Fuskade ganska mkt under dessa två veckorna) Så det var med ångest som jag skickade in mitt resultat. Men så får Nico mig att må så jävla mycket bättre. Han menar på att all viktnedgång är bra. Eftersom jag tappade hela 5 kg de första två veckorna. (Vilket var väldigt mycket enligt honom) Så ligger jag alltså rätt i min kurva. Så jävla skönt och så peppande. Så alltså dag 2 i vecka 5-6. FAN så taggad jag är. Maten är så jäkla god. Träningen går jätte bra. Lagt till lite extra utöver hans övningar. Om två veckor är det kickoff på jobbet och jag har bestämt mig för att jag ska känna mig snygg. Smal och snygg. Sen om två veckor efter det ca tror jag. ÄR det PÅSK och då jävlar.. SÅ ni fattar. JAG är över taggad. Vill göra en sån entre där alla bara. FAN vad SNYGG hon har blivit ;) ÖÖH ja drömma kan man alltid. Har också tappat 5 cm på midja och 5 cm på rumpan. SÅ jävla gott! Kan fortfarande inte se det på mig själv. Men jag känner det i kläderna. Så bara att kämpa på nu. Hoppas ni har haft två kanon dagar xo /C

' if i

Förra veckan och denna veckan har inte gått så bra. :/ Omotiverad och fuskat en hel del. Så ska försöka "fixa" det de sista dagarna. För invägning på söndag.. Vågar inte ens tänka på det! Har varit några riktigt jobbiga dagar.. Mycket tankar och funderingar. Beslut som ska tas och massa annat. Vill inte skriva så mycket mer. Är rädd att om jag börjar skriva så kan jag helt enkelt inte sluta..

' sjuk

Så är man sjuk. Börjar kännas en aning bättre men fortfarande ont i huvudet och bakom ögonen. Vill träna! Eller ja ut och gå. Försöker att tänka på mat som att de bara ska ner för att det måste. Fast att jag ligger här och fantiserar om massa gott. Men är de värt det? Är de värt att äta det bara för de är gott? Men då aldrig få kroppen jag vill ha? Nä! 3 dagar kvar sen börjar nästa matvecka. Jag hoppas att den inte består av massa grönsaker.. För vill spy på grönsaker. Men som sagt, bara jag får i mig något så. Hoppas på att va helt frisk till imorgon. Hoppas, hoppas och hoppas. Min älskling har redan gått ner 6 kg. Vilket är jätte bra. (jag är inte så långt ifrån) ;) De är allt jag säger. Önska mig lycka till nu.

' inte läsa om depp, stäng ner.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Så jävla less, less på människor. Samt så jävla feg som inte vågar säga vad jag vill. Kanske blir allt extremt med lite mat så varje känsla förhöjs. Vad vet jag? Jag vet att jag håller på att bryta ihop sådär som jag gjorde i somras. Den typen när man vill ligga i sängen exakt hela dagen för de är så jävla jobbigt att leva. Ungefär så. Sen finns det dem där människorna som kommer med att "de finns dem som har mycket värre än dig". Det är väl klart att det finns. Men man ser väl ändå till sig själv först eller? Kalla mig EGO. För det gör jag. När allt känns skit, så orkar jag inte må dåligt över alla andra som har de ännu värre. Nej, de är ingenting för mig. Imorse var jag ändå glad. Tänkte att jag klarade ju av gårdagen så på något sätt ska jag klara av denna dagen. Vägde mig igen fast att jag inte får och blev jätte glad. Mina byxor satt inte lika tight och jag kunde spänna in ett hål till på skärpet. Så jag var glad. Skulle åka och efterbesikta bilen. Sen skulle jag in till Halmstad och bara kolla runt och se om jag hittade en löpartröja. För de var jag värd efter all denna slit. Men först skulle jag bara betala bilverkstaden. Till mannen som jag frågat om det skulle bli dyrt att laga min bil. Då han svara nej "De är bara små saker" Okej sa ja, för har inte så mycket pengar denna månaden. Försökt nå han 3 gånger via telefon och inte svarat. När han kom till jobbet och lämnade bilen så sa han bara: De var lite mer än jag trodde. Okej tänkte ja, jaja någon hundralapp mer går väl bra. Idag när jag åker dit säger han. 3000:- Jag trodde helt seriöst att han skojade. Så jag svarade liksom lite glatt. Okej men då fixar jag det hehe. Så säger han. Ja, gör det. Ingenting mer. Det var som om allt bara frös till is. Jag ville skrika åt honom att varför ringde du inte gubbfan? Men jag gick bara ut. Satte mig i bilen och ringde min mamma. Som är en annan lång historia men vi äntligen pratar igen. Jag grät, jag grät så jävla mycket. Som om alla tårar som legat någonstans i mig bara kom. Jag köpte min bil för 2000:- Den är inte ens värd 3000:- Så har han mage att skoja om att nu får jag köra den 1 år till. JAHA? Men är de inte mitt val? Mitt val om jag vill laga den för den summan eller inte? För jag hade aldrig lagat den. Jag kan gå till jobbet och jag hade kunnat ta lånet på den bilen jag vill ha istället för att vänta som jag gjort nu. Han är dock inte den enda som jag vill skrika på. Den där jävla frisören som tog 1700:- på mitt hår. Jag skulle kunna skriva världens argaste text om det men jag ska hålla mig. Jag är inte 0 på kontot. De är inte det. Jag kommer nog exakt klara mig denna månaden. Men kommer inte kunna göra ett skit. Inte ett jävla skit! Jag har inte gjort ett jävla skit på jag vet inte... Inte ens bio kan jag gå på. Fan fan fan fan fan ta denna månaden. Så jävla trött på allt. Trött på att jag inte vågar ta några beslut för jag vet inte om jag står utan jobb i augusti. Trött på att jag inte vet hur vårt förhållande kommer bli i augusti. Trött på att mitt liv går ut på att vänta på svar. Svar om min och vår framtid. Förlåt, men jag var bara tvungen att få ur mig all ilska.