' do you?

"Kanske kommer där alltid finns den där tanken. Tänk om.. Så slår jag bort den lika snabbt. Tänk om finns inte, när jag funderar på det får jag huvudvärk. För bilden i huvudet är inte sann. Det är en fantasi som jag så gärna vill skapa åt oss. Sanningen gör för ont. Jag var aldrig rädd för att bli lämnad, rädslan var att försvinna från mig själv. Allting var på allt eller inget. Jag levde mina dagar som de var dem sista. Allt för att bedöva smärtan om att jag inte längre var jag. Du inte längre var du och det fanns inte längre något oss. Jag såg framför mina ögon hur min bästavän förvandlades till djävulen själv. Jag försökte, försökte allt jag hade för att inte dras ner. Plötsligt vaknade jag med så grova minnesluckor att jag blev rädd. När jag vaknade upp och såg allt blod och kände smärtan. Så insåg jag hur illa det egentligen var. För jag mindes ingenting. Människor berättade om kvällen och jag kunde inte tro att det var jag. Jag som hade varit så full och trillat omkull. Att jag var den som gick hem med någon som redan hade någon vid sin sida. Förträngde all ångest och samma sak nästa helg. Jag mindes ingenting. Bara att jag än en gång hade gjort bort mig för att få bekräftelse. Bekräftelse på att jag dög. Det spelade inte någon roll att andra gav den. För jag var så besatt att få just bekräftelse från någon som hatade mig. Jag försökte minnas varje ord som sades på onyktra toner. Men varje morgon låg jag där och var lika tom på minnen som på känslor. Jag var drottningarnas partyqueen. Det var kul att hänga med mig. Antagligen för att hur full alla andra blev så blev jag fullast. Bråka med folk, sa precis vad jag tyckte och tänkte. Vinglade omkring och trodde jag ägde världen. Brydde mig inte om vem jag sårade bara jag fick det jag var ute efter. Minnena från kvällarna försvann. Ångesten växte och jag försvann mer och mer för varje dag. Det blev häftigt att ta shoots i duschen. Det var kul att ha helgvänner som enbart hörde av sig varje torsdag/fredag. Det var kul att va i centrum, fast det var för fel anledning. Alla tyckte jag var så kul. Det var bara inte lika kul att vakna upp i gårdagens kläder med spya på kinden. När jag fick chansen att dra så tog jag den. För jag visste att stannade jag en dag till så skulle jag dö av all ångest och inte ha någonting att komma tillbaka till. Jag åkte till festernas stad. Det var där jag hittade mig själv. Vem jag var och den jag är. Började älska mig själv lite och lite mer för varje dag. Det var någon här hemma som jag ville va bättre för. Jag ville inte att han skulle se hur förstörd jag var. Så när jag kom hem efter två månader. Jag har jobbat så jävla hårt för att aldrig bli den Cornelia igen. Aldrig bli den som spyr och säger hemska saker till folk. Men jag faller då och då. Jag hatar mig själv för det. För två veckorsedan var hon tillbaka igen. Just nu, så vill jag aldrig se vodka igen. Jag vill aldrig, aldrig ha den där ångesten igen. Den får mig att minnas hur dåligt jag mådde när jag var "kul" jag sitter hellre här ensam en lördagskväll än att vakna och må så dåligt över att inte minnas. Att inte kunna ta hand om sig själv.. Jag är 22 år gammal. Jag borde lärt mig hur man dricker. Så till de som tycker jag är tråkig, tyck det. För va fan var ni när jag inte kunde stå på benen och blev lovat skjuts hem? Ni skrattar bort det som att de inte var så farligt. Jag undrar fortfarande vart fan var ni? Vart var ni alla de där kvällarna när jag låg i mina egna spyor? När jag mådde så dåligt att jag knappt kunde ta mig upp ur sängen? Jo ni sa att det inte var så farligt. Att alla gör bort sig. Ändå var det mig ni satt och skrattade åt bakom min rygg. "

' perfekt dag.

Det har nästan varit en helt perfekt dag. Det enda som saknades var träning. Så därför får vi köra fullrulle i helgen. Jag har tittat på mina serier, varit och handlat med mamma, städat, fixat lite till i lägenheten, gjort underbart god mat tillsammans med min man, kollat film, druckit lite vin och myst. Vi har myst som sjutton och jag älskar det. Nu har vi lite egentid precis så som jag vill ha det och älskar. Vi sitter i samma rum, fast med varsin dator och är helt inne i den. Vi umgås, fast ändå inte. Det är precis detta jag älskar med Robin. Han förstår hur viktigt denna lilla tiden är för mig och jag förstår hur viktig den är för honom. Tänkte på något annat idag när jag duschade. Jag tycker det är jätte viktigt att inte låta sitt förhållande bli till en vardag. Så minst två gånger i veckan lägger jag tid på mig själv. Smörjer in mig i jätte god bodylotion, tar på mig min fina pyjamas och är lite extra snygg innan jag ska sova. Både för mig själv och Robin. Jag tycker det är viktigt att fräscha till sig då och då för sin partner. Samtidigt som jag ALDRIG, ALDRIG skulle gå med över två dagars stubb på benen. Två dagar är verkligen MAX.. Oftast är det om jag varit sjuk eller vi jobbat och knappt hinner ses. För jag tror att när man slutar med småsaker det är då man tröttnar på varandra. Precis som jag tror det är jätte viktigt att förnya sig i saker man gör. Att inte alltid göra samma, utan prova på nya saker. Uppleva andra saker än det tråkiga vanliga i ett förhållande. För att Robin ska tycka jag är vacker så måste jag själv tycka att jag är det. För när man utstrålar självförtroende så får man det av andra. Kanske tycker ni jag är knäpp. Men jag tror seriöst att det är jätte viktigt att klä upp sig och göra sig extra fin iaf minst en gång i veckan. För jag själv skulle inte vilja att Robin är ofräsch och slutar bry sig. Då är det ett bevis på att man slutar försöka. När allting känns jätte säkert och jätte tryggt. Ja det är oftast då man får sig en överraskning. (självklart vill jag inte att Robin eller jag ska känna att vi kan förlora varandra när som helst. Men samtidigt skulle jag aldrig vilja att han eller jag tar varandra för givet.)

' baaaaaby

' 11 månader har vi varit tillsammans idag. WOW, helt galet. Tänkt att tiden har gått så fort? För ett år sedan var det fortfarande sådär pirrigt. Söndagar var vår absoluta favorit dag. Då kollade vi solsidan och lagade mat. För ett år sedan hade vi börjat sova över ganska ofta men jag hade fortfarande svårt att slappna av. Så låg ofta vaken och lyssnade på hans snarkningar och frös satan i det i Lögnes. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig en framtid där vi bodde ihop. Helt galet verkligen. Men så lycklig jag är, för det är jag verkligen. Varje höst brukar jag bli deprimerad. Nu pratar vi inte lite nedstämd då och då. Utan då hela världen är svart och att bara ta mig upp ur sägen är ett helvete. Där jag går 24/7 och bara tänker dåliga saker om mig själv. Jag sover dåligt för jag har ständigt ångest och när jag väl är vaken så försöker jag dölja hur dåligt jag mår. Vilket tar väldigt mycket energi. Fast jag ska faktiskt berätta. Detta är första året sedan jag var 13 år som jag inte är nere. Jag kan inte förklara det, men det finns inte här. Jag tror att träningen har varit till stor hjälp för mig. För där kan jag få tänka dåliga tankar och ta ut det i passen. Robin var med mig sist jag var nere. Då ska ni veta att han ska ha sån jävla medalj. Det var i våras. (Ja två gånger om året kommer det oftast för mig) Självklart kan det komma mitt på sommaren också. Men oftast är det hösten och våren som är ett helvete. Det är inte lätt att förklara för någon som inte förstår hur det känns att va riktigt deprimerad. Så att han orkade stå ut med mitt humör, mina tårar och min ilska. För jag blir arg när jag inte har något att må dåligt över och ändå mår åt helvete. Ändå är det så mycket bättre nu än det va förr. För att jag har informationen nu. Förr förstod jag inte vad som hände. Varför jag tänkte tankar som. "Jag vill ta mitt liv, jag orkar inte leva mer" "Kanske om jag tar såhär många tabletter så kanske jag försvinner" Ingen ska behöva gå omkring med de där tankarna. Men det var då det. Nu har jag mer koll, jag vet att det är en viss period och jag vet att det alltid går över. Jag får helt enkelt må dåligt i de veckorna, för jag vet om att när jag mår bra. Så mår jag bra. Så åter tillbaka till mig och Robin. Jag tror det säger ganska mycket hur mycket jag älskar den här killen. För han får mig att må så jävla bra. Annars tröttnar jag på ett halvår. Det har alltid varit så. Det har gått ett halvår så hittar jag fel och så drar jag mig ur förhållandet. Fast inte med detta, för detta är rätt. Jag kan se mig och Robin bo i ett fint hus med vita väggar övveeeeralllt ;) (han tycker jag vill ha vitt överallt) Såå idag firar jag att jag faktiskt är så jävla lycklig. Att jag gått ner 1,5 k. 11 månader med mitt hjärta. Ingen höstdeprition. Massa nya saker på Ullared. Ps, jag vet att det är tråkigt att läsa om lyckliga människor..... Så sorry ;) ds.