'Sometimes.

' Vissa kvällar, dagar känner jag så mycket kärlek. En lycka som inte riktigt går att beskriva. Jag funderar ofta på hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig mött Robin. Jag får ont i magen bara av att tänka på det. Några gånger i månaden så drömmer jag att det är slut mellan oss. Det är alltid samma sak i drömmen, jag kämpar allt jag har för att få tillbaka honom. Varje gång testar jag någonting nytt. Det är så verkligen, det är så att jag verkligen kan känna hur sönder jag är. Jag vet inte varför jag drömmer detta och jag får så dåligt samvete varje gång jag drömt det. Samtidigt som i drömmen så känner jag hur trasig jag är när vi inte är "ihop". Hur förtvivlad jag är och samtidigt söker efter ord att få honom tillbaka. När jag vaknar upp från drömmen så måste jag länga ligga och påminna mig om att vi är tillsammans. Vi är fortfarande ett. Så i flera minuter ligger jag och övertalar mig själv att vi är ihop allt är lugnt. Jag funderar ofta på vad jag ska göra den dagen det tar slut. Robin blir så arg på mig när jag säger eller tänker så. Som om att jag planerar att det ska ta slut. Det gör jag inte, för mig är det en försvarsmekanism. Jag måste ha en plan annars kommer jag aldrig resa mig upp igen. Jag måste vara "förberedd" Jag vet hur sjukt det låter, tro mig! Fast det är så som jag är. I mitt huvud så lämnar alla mig. För på sätt och vis så har alla lämnat mig. Pojkvänner har kanske inte gjort slut med mig, men de har gjort mig så illa att jag varit tvungen att dra. Samtidigt som de aldrig riktigt älskat mig, för just mig. Skulle jag fråga dem om de älskade mig skulle de säkert svara ja. Samtidigt så träffade dem aldrig mig. Mig som jag är idag. Det går inte jämföra mig med hur jag en gång varit, det går faktiskt inte. Jag har jätte långt kvar men jag har också kommit en bra bit. Mamma och pappa säger att jag har förändrats till det bättre. Tror mamma är överlycklig över min förändring. Att hon slipper oroa sig för mig jämt. För hon vet att jag kan gå till Robin och säga som det är. Han vet allt om mig, precis allt. Allt hemsk, dålig och tragiskt som har hänt i mitt liv. Han har sätt mig släppa allt och bara gå itu och han älskar mig fortfarande. Jag tror aldrig jag kommer hitta någon som han igen. Aldrig någon med ett så stort hjärta som han har. Jag är så dum som tvivlar på hans kärlek för jag vet att han älskar mig. Han skulle göra allt för mig. Det är just det, när man hittar den känslan. Trygghet. Som man bara vet att skulle de försvinna så skulle man gå sönder. Kanske är de det min dröm vill säga till mig. Att vad som än händer så måste jag hålla kvar för livet i honom. Även när jag vill kasta in handduken. Jag är bra på att springa när saker blir jobbiga. Fast nu vill jag inte springa. För vem kommer någonsin älska mig för allt jag är och inte är? Det låter så tragiskt men det är de egentligen inte. Har valt det helt själv att inte släppa så många människor närma. Det finns 3 personer i hela mitt liv som vet exakt allt om mig. Vissa av dessa tre vet lite mer än de andra. 3 personer vet mina hemligheter och finns där ändå. För det är jag evigt tacksam. Fler personer kommer inte få veta på väldigt länge kanske aldrig. De skulle aldrig förstå. Idag finns det inte äkta vänskap så som förr. För idag berättar alla allt om varandra. Pratar bakom andras ryggar och dagen efter ses de ändå. Kanske är det bara så i mitt liv, kanske är det därför ingen av dem vet. De kommer aldrig få veta, de förtjänar inte att veta. Jag är inte i behov att alla ska veta allt om mig. Men ibland skulle jag önska att fler förstod varför jag gör vissa saker. Varför saker är som de är. Jag har en bästa vän, människor jag älskar så otroligt mycket. Som betyder allt för mig. De är också dem som förstår. Som inte dömer, i ifrågasätter eller tror de vet..