' you love who you love

Kommer på mig själv oftare och oftare att tänka om andra tänker samma saker som mig. Jag tänker ofta på att jag inte förtjänar att ha en människa som Robin i mitt liv. Han han borde va med någon som är allt annat än mig. För det förtjänar han. Jag är raka motsatsen till honom. Jag säger allt jag tycker och tänker. Även fast jag inte vill något annat än att inte va sån. Så pratar jag utan att tänka mig för. Min älskling säger aldrig ett ont ord om någon. Inte ens de människor som verkligen inte annat än förtjänar att få några hårda ord slängda åt deras håll. Mitt humör dalar var femte minut. Jag är aldrig nöjd, utan vill alltid ha lite till. Medan han är precis nöjd. Jag planerar allt, allt! Vad jag ska ha på mig en månad framåt om vi ska på fest. Till ungefär vilket år jag vill ha barn. Medan han bestämmer sig några timmar innan. Så jag är så långt ifrån honom som jag kan bli. Även då jag önskar jag var precis som han. Så osjälviskt och omtänksam. Så vad ser han egentligen i mig? Varför tillbringar han tid med mig? Jag vet att de inte bara är jag som har tanken om varför han är med mig. För jag får höra det varje dag. Om hur bra Robin är. Tro mig, jag vet. Om jag vet! Jag har aldrig hört någon säga. Robin, hur bra är inte Cornelia. För jag är inte som han. Jag kan inte bara ställa upp på folk som aldrig ställer upp för mig. Jag kan inte göra massa tjänster utan att få något tillbaks. Men jag vill va sån. Han får mig alltid att tänka ett steg längre, då jag rusar upp för något som jag tycker är helt vansinne. Så får han mig att tänka om och inse att jag varit självisk och får skicka ett sms och be om ursäkt. Så ja, varför är han med mig?! Jag minns när jag för första gången sa "jag älskar dig" till honom och inte fick någonting tillbaks. Tro mig jag var helt förkrossad. Räknade ner på dagarna innan han skulle dumpa mig. När jag tog upp det med honom någon månad senare. Så berättade han att han "inte är så bra på känslor" Jag förstod ännu mindre. Älskar han inte mig eller vet han bara inte hur man säger det? Så istället för att uppskatta det jag hade så funderade jag på när, var och hur han skulle göra slut med mig. Om han bara flyttade ihop med mig för att han inte vågade säga att han inte ville. Att han bara var med mig för att han inte visste hur han skulle säga att. "jag vill inte vara med dig, jag är inte kär i dig" Vill ni veta hur jobbigt det är att gå och fundera på huruvida någon ska dumpa dig nästa gång du gör något fel? Det är fruktansvärt... Så kom dagen då alla känslor bara kom upp. Ja vad är de två inlägg från detta? Jag var helt säker att han va kär i någon annan. Jag hade till och med nästan bestämt det själv att han var det. Att han inte älskade mig. Han hade skrivit det på kortet jag fick i 6 månaders present. Men nix, han älskade inte mig. Så jag grät som en snorunge och världens bästa man undrade om jag var osäker? JAG osäker? Jag går ju och funderar på om HAN är osäker. Så berättade han det jag ville höra. "Men jag älskar ju dig Cornelia, jag vill ju vara med dig". Jag fick upprepa det i hela 2 timmar senare. För att intala mig själv att jag börjar bli knäpp. Knäpp på riktigt. För vad tror jag? Att han är med mig för att han inte vågar säga att han inte vill va med mig? Han hade redan en annan när jag kom hem från Kos. Han var upptagen och jag bestämde mig för att gå vidare. Då ringde han och sa att saker var lite komplicerade. Men han "valde" mig. Fast han hade en som jag anser förtjänar han mer. Men han valde mig. Han kunde få vem han ville. De som är vackra och säger rätt saker vid rät tillfälle. Men han valde mig. Han valde att flytta ihop med mig. Springa efter mig när jag hade fått nog. Trösta mig när jag inte kunde sluta gråta. Säga varje dag hur fin jag är. Hela tiden stötta mig när jag tycker att jag är tjock och ful. Be mig tvätta bort sminket och inte dölja mina brister. Dansa, sjunga och pussa på mig när jag är nere. Planera en framtid med mig. SÅ jag antar att jag måste ha gjort någonting rätt. Eftersom han älskar mig. Jag vet att jag inte förtjänar dig och all kärlek du ger, men nu förstår jag. Att om du vill ha mig. Så måste jag ha gjort någonting rätt. Jag har ingenting mer att bevisa och det är tack vare dig. För om du behöver mig, så måste jag ha gjort någonting rätt.

' skinny

Det är så fruktansvärt tråkigt att det ska ta så lång tid att bli smal. Men så liten tid att gå upp. Jag har aldrig varit så stor som jag är nu och jag gillar det inte. Jag känner mig klumpig och tjock. Det är vad JAG tycker. Sen vad alla andra tycker... Ja, ni är världens finaste som säger annat. Fast JAG tycker att jag är stor. Det spelar ingen roll hur stor/liten du är. För om man inte känner sig bekväm i sitt eget skinn. Ska man inte göra någonting åt det då? Jag vill älska mig, för mig. Jag vill kunna ha underkläder på mig och känna mig sexig, vacker, självsäker. Nu, nu känner jag mig jätte obekväm. Det är inte jag som står i spegeln. Det är inte jag på bilderna. Det är en annan. Hur kunde jag låta det gå såhär långt?! Jag anser att så länge man känner sig bekväm i sig själv så ska ingen annan säger om du är stor eller liten. Men om man hela tiden klagar på att man känner sig tjock och stor och inte gör någonting åt det. Då blir jag trött! Inte fan har jag motivation varje dag? Ibland vill jag bara ge upp.. Men för vad? En påse chips och dipp? Det är ingen dans att gå ner det är ett helvete och man måste verkligen bestämma sig. Jag har länge klagat på min vikt. Men inte gjort någonting åt det.. Och nu vill jag verkligen. Så kan jag, kan du! Det tar 9 dagar för dig att bli av med sockersuget. 2 veckor att bli av med allt socker. Jag lovar du kan om jag kan. Jag drack nästan 2 l cola om dagen. Jag fick ont i huvudet om jag inte drack det. Nu har jag inte druckit vanlig cola på jag vet inte hur länge.. 4 veckor? Jag dricker ColaZero knappt en gång i veckan. Då också max 3 glas! För man kan inte svälta sig själv. Man måste unna sig LITE! Men då också LITE... För annars pallar iaf inte jag. Men nog tjatat om det..Vi får se hur det går. Den 9 sep har jag satt mitt första mål. Nu har jag ungefär 3,5 vecka att ge gärnet med träningen. Kosten har jag varit duktig med men inte hunnit eller nej orkat träna när jag jobbat så mycket.. Hoppas du också är med :) PUSS

' hey there.

Bläbläblä. Vet inte vad jag ska skriva längre. Känns som jag helt kommit ifrån det vilket är jätte tråkigt. För är det någonting jag är bra på så är det just skriva. (nej inte i blogg då) .. Jag är så jävla sugen på att ta en skrivklass igen. Så att jag kommer igång med det. För som sagt, det är nog det enda jag verkligen fått beröm för... och nu är orden liksom borta. På tal om något helt annat... Jag insåg för några dagarsedan hur sjukt det är att jag är Sambo. Alltså Sambo? Jag satt vid frukostbordet och insåg hur ofattbart det faktiskt är. Ibland har jag lust att ärligt talat kasta saker på min älskling. För att jag helt enkelt bara vill vara ifred. Men det bästa med min man är. Att han också måste ha egen tid. Vi är i samma lägenhet, men gör olika saker. Jag läser bloggar och kolla serier och han spelar data. Det är så jävla skönt. Att om man vill prata så finns han där, men samtidigt låter en vara ifred. Ja, jag vet jag är lite störd. Men tänk er själva.. Jag har växt upp själv. Jag bodde själv med mamma i nästan 5 år. Alltså växte upp själv. Jag träffade bara mina systrar när jag var hos pappa. Vilket kanske var max 2 dagar i veckan knappt det. Jag fick sysselsätta mig själv när jag var liten. Jag tror att det också är därför jag ibland har ett sånt behov att få va just själv. Va lite i mina egna tankar. Fast jag tänker alldeles för mycket. Skulle va så skönt att ha en dag och inte tänka en massa. Eller en dag utan att jag känner stress. Även om de inte är stressigt så har jag den känslan i magen. Tänk vad skönt om den skulle försvinna. Jag har några mål detta året som måste ske. Plugga matte B, gå ner i vikt och förhoppningsvis slippa säsongsarbeta. Vi får väl se hur det går.. Nej jag har en stor dag framför mig imorgon så måste sova. PUSS