' känns som jag ska explodera.

Från att inte ha kunnat gråta på flera veckor så kom allting på samma gång. Det tycks inte vilja ta slut. När man väl inser sanningen så gör det så fruktansvärt ont. Det känns som om någon slagit mig allt de har i magen. Jag är så besviken, besviken på dig och mig själv. Framförallt på mig själv som inte sett klart förrän ikväll. Ikväll när allt trillade ner på mig. Allt jag burit på i flera veckor bara trillade över mig. När jag väl sa det högt, så inser jag hur illa det är. Varför, varför händer detta alltid mig? Jag antar att man inte kan lära en gammal hund att sitta. Man kan inte få människor att älska en mer om de inte vill. Man kan inte få människor att sluta älska andra människor om de inte är redo. Jag antar att jag måste se saker med klara ögon, för vad saker och ting är. Inte vad jag vill att dem ska vara. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man ger av sig själv. Han kommer ändå inte älska en för det..

' All this fucking drama

Önskar jag kunde gråta i 1 dag så att denna dystra känsla försvinner från min kropp. Men jag kan inte, det är som om alla tårar försvunnit. Det är som om alla känslor gått och gömt sig och den enda känslan jag har är... Hopplöst. Hur hemskt är inte det? Är det verkligen meningen att man ska må såhär? Mår andra människor såhär? Mitt humör dalar mer än någonsin och jag orkar inte riktigt med det själv. Jag har allt jag någonsin önskat mig ändå så är där en hemsk känsla i min kropp. Börjar bli rädd för att va lycklig. För varje gång jag säger det högt så försvinner något. Jag kan inte ha att fler saker försvinner ifrån mig.. Jag kan inte ta att personen som ska stå på min sida inte tror på mig.. Jag hoppas att känslan försvinner ner igen och inte kommer tillbaks något mer, aldrig mer. Känns som jag är 15 all over again.