' happy pills

Så står jag här igen. Nere i skiten, riktigt nere. När ingen får komma mig nära. Då jag bara vill stänga in mig från världen. Vara i fred. Brottas med mina demoner själv. Då jag hatar min sambo. För han förstår inte, han vill komma nära. Jag kan inte ha han nära, så jag blir elak. Sårar, bara för att han ska ta avstånd. Samma sak varje månad. PMS. Den börjar förstöra mitt liv, på allvar. Hur hemska tankar får man ha om sig själv egentligen? Känner mig så fruktansvärt värdelös, drar mig i fettet och förstår inte hur någon kan älska mig. Hatet till mig själv bara växer och jag avskyr precis allt med mig själv. Jag vet att det är PMS. Vilket är ett helvete. Måste ta tag i problemet, måste ta tag i mig själv. Jag minns inte längre när jag mådde bra. Att må okej är inget sätt att leva på. Det var längesedan jag var riktigt lycklig. Vet inte vad problemet är, eller varför. Försöker gång på gång hitta källan till mitt problem men det är just det.. Jag vet inte. Det är så mycket jag inte längre vet. Som vem jag är? Vem vill jag vara? Jag är delad på mitten och vet inte vem som kommer göra mig lycklig. Vet bara att jag måste ta tag i mitt problem. Få hjälp, för jag kan inte hjälpa mig själv. Istället försvinner jag bara längre och längre bort. Jag är mest bara arg. Arg på mig själv. Kanske är det pmsen som talar, men jag tror där är en viss sanning i det också. Det var längesedan jag var glad. Glad på riktigt. Längesedan jag älskade mig själv. Jag minns inte ens sist det var. Istället drar jag mig i fettet och hatar känslan om att känna mig tjock. Men gör ingenting åt det. För kraften finns inte där. All kraft går åt till att hålla huvudet högt. Att inte falla ner i mörkret...