' deprimerad

- Jag vet inte varför jag mår såhär. Jag försöker varje morgon tänka på saker som är bra. Jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Ändå mår jag verkligen skit. Ingenting, absolut ingenting är roligt. Hade jag fått välja så hade jag spenderat hela dagen i sängen. "Depression är en sjukdom. Människor som har allt i livet kan ändå bli deprimerade. Det spelar liksom ingen roll vad de än får eller gör. Det sitter i huvudet." Det är svårt att inse att de just gör det. Det sitter i mitt huvud. Ändå har jag kommit långt som vet att jag faktiskt är riktigt deprimerad. Jag har lidit av depression sedan jag var 13 från och till. Ibland har de gått över 1 år. Ibland vara det bara i korta perioder. Ibland varar det lite längre. Denna gången har de suttit i väldigt länge. Jag gråter 4 av 7 dagar i veckan. Jag är arg varje morgon när jag vaknar. Mest på mig själv, men alla andra får det. Jag äter för att "må bättre" Det syns verkligen på min vikt. Jag försöker att inte äta mig "lycklig" men det är som om att jag "måste" unna mig den chokladen. Så att jag blir glad igen. I lördags nådde jag kanske lite botten. Det var mycket som hände i lördags. Så ledsen och förtvivlad har jag inte varit på länge. Jag satt och gråt och pratade med mamma läge. Jag vet att jag inte kan lösa detta själv. Jag behöver hjälp för att nå ljuset igen. Jag vet bara inte hur, när och vart jag ska gå. Tiden räcker inte till. Magen har börjat igen. Kanske börjar den säga ifrån. Detta funkar inte längre. Men hon vägrar ju lyssna. Jag är ju bara pömsig sa min chef... - Nej, jag är bara så jävla deprimerad att jag är rädd att jag snart inte kommer upp ur sängen. De är en sjukdom, en sjukdom jag önskar inte existerade.

' allt är så jävla tungt

Just nu är världens så jävla tung! Tung, tung och tung. Allt blir tyngre. Dagen, kvällen, kroppen och själen. Jag har helt tappat bort mig själv denna sommaren. Det är så jävla svårt att acceptera att både än själv och livet har förändrats. Det är jävligt tungt att gå från va någon som hade 20 "vänner" till 1 riktig vän. Det är svårt att balansera att man inte är partyqueen längre. Telefonen vibererar inte varje torsdag. Man är inte längre mittpunkten i en fest. Folk höjer inte på ögonbrynen längre när man säger att man ska vara nykter. Tvärtom. Jag säger inte att jag vill ha det livet tillbaka. Det känns bara jobbigt att va en nobody. All uppmärksamhet är liksom som bortblåst. Jag är så van vid att va "någon" att va "speciell" det skrämmer mig det här. Att bli äldre, bo i hus. Det skrämmer livet av mig. En del av mig vill springa för glatta livet. En annan vet så säkert att det ska vara vi föralltid. Barn? Klart jag vill ha barn. Men absolut inte nu. Jag vill bara vara jag. Jag vill kunna festa till det ordentligt. Ha hemmakväll, åka och resa. Jag vill ju så gärna resa. Jag har en bild i huvudet på vem jag egentligen ska vara. Verkligheten är något helt annat. Är liksom fast. Fast på en punkt som är jävligt bekväm. Även om jag för tillfället bryter ihop var och varannan dag av utmattning. Så är livet bra. Min lön är riktigt bra. Men att spara pengarna. De är jag mindre bra på. Nästan gjort av med 20.000 denna månaden. På vad undrar ni. Det undrar jag också.. PÅ vad? Inga kläder, inget speciellt alls. PÅ skit. På äckelmat. Äckelmat som jag äter för jag är nere. Äckelmat som gör så jag går upp. Ja, livet är jävligt tungt. " Alla blir vuxna " Absolut. Men jag vill inte bli sådär vuxen än. Jag vill uppleva världen. Det gör jag inte här hemma, framför datorn. Jag gör det inte med 67-69 h jobb 12 dagar i sträck. Ledig två. Samma visa igen. Jag missar livet.. Jag tappar mig själv.

' räcker det att jag älskar dig.

Kommer de någonsin räcka? Kommer om alltid finnas där? Jag är så bra på att hitta fel. Jag är mästarnas mästare på att hitta fel. Hur länge står dem ut? Jag är så bra på att hitta saker som jag gillar minst. Jag är en av dem som gärna berättar om alla fel. Istället för att fokusera på det som är bra. För låt oss alla va ärliga. Det är lättare att peka ut andras fel än att erkänna sina egna. Jag är bitcharnas bitch och är aldrig nöjd. Jag behöver mer kärlek än alla jag känner. Mitt bekräftelsebehov är så stort att det är deprimerande. Jag jämför mig med alla, vill se ut som alla. Vissa dagar tycker jag att jag är snygg. De är mina bästa dagar. Många dagar söker jag på plastikoperationer, räknar hur mycket jag kan spara undan. Andra dagar är jag helt okej med mig själv. Skryter om hur duktig jag är för att få beröm. Medan jag går igenom alla detaljer varje natt innan jag ska sova. Min hjärna är så full av tankar att de ibland känns som jag ska explodera. För många saker att de älskar mig. Det jag vill veta är vad älskar det med mig? Jag kan va väldigt omtänksam men jag kan också vara extremt egoistiskt. Jag kan va snäll men jag kan också vara elakhetens drottning. Jag kan vara väldigt givmild men också extremt snål. Under allt smink är jag bara blek och många undrar ofta om jag är sjuk. Under alla kläder har jag en päronformad kropp. Vars jag ibland är okej med men många nätter hatar. Jag är aldrig nöjd utan vill alltid ha mer. Jag kan ändra mitt beslut 10 gånger på mindre än en minut. I ena stunden kan jag skratta så att jag nästan kissar på mig. En minut senare så kan jag va så arg att jag måste låsa in mig för att inte säga något dumt. Jag är antagligen lite biopolär och deprimerad 80 % av varje dag. Så när du säger att du älskar mig. Vad älskar du med mig? För varje del av mig behöver veta. För jag är på en punk där jag är så extremt trött på mig själv.