' deprimerad

- Jag vet inte varför jag mår såhär. Jag försöker varje morgon tänka på saker som är bra. Jag har egentligen ingenting att må dåligt över. Ändå mår jag verkligen skit. Ingenting, absolut ingenting är roligt. Hade jag fått välja så hade jag spenderat hela dagen i sängen. "Depression är en sjukdom. Människor som har allt i livet kan ändå bli deprimerade. Det spelar liksom ingen roll vad de än får eller gör. Det sitter i huvudet." Det är svårt att inse att de just gör det. Det sitter i mitt huvud. Ändå har jag kommit långt som vet att jag faktiskt är riktigt deprimerad. Jag har lidit av depression sedan jag var 13 från och till. Ibland har de gått över 1 år. Ibland vara det bara i korta perioder. Ibland varar det lite längre. Denna gången har de suttit i väldigt länge. Jag gråter 4 av 7 dagar i veckan. Jag är arg varje morgon när jag vaknar. Mest på mig själv, men alla andra får det. Jag äter för att "må bättre" Det syns verkligen på min vikt. Jag försöker att inte äta mig "lycklig" men det är som om att jag "måste" unna mig den chokladen. Så att jag blir glad igen. I lördags nådde jag kanske lite botten. Det var mycket som hände i lördags. Så ledsen och förtvivlad har jag inte varit på länge. Jag satt och gråt och pratade med mamma läge. Jag vet att jag inte kan lösa detta själv. Jag behöver hjälp för att nå ljuset igen. Jag vet bara inte hur, när och vart jag ska gå. Tiden räcker inte till. Magen har börjat igen. Kanske börjar den säga ifrån. Detta funkar inte längre. Men hon vägrar ju lyssna. Jag är ju bara pömsig sa min chef... - Nej, jag är bara så jävla deprimerad att jag är rädd att jag snart inte kommer upp ur sängen. De är en sjukdom, en sjukdom jag önskar inte existerade.