' i told you so.

Jag vill skriva "jag älskar dig" på en sten och kasta den i ditt ansikte så du får känna hur ont det gör att älska dig


Man gör allt som står i böckerna. Man gråter en skvätt (okej ganska stor) Man tar sig samman och ger sig ut där igen. Man dejtar några, vissa verkar vara riktiga kap. Tills man verkligen lär känna dem. Så är man på ruta ett igen. Man börjar radera sms, nummer och slänga saker som påminner en. Man försöker liksom börja på ett nytt kapitel. När man tror att man är där så kommer käftsmällen. Ett ord, ett litet ord och så är man där igen. På samma jävla svarta ruta och hoppar. Man borde räcka fingret och springa det snabbaste man kan. Så står man där.. helt jävla stilla. Hur många gånger ska man göra samma sak?

Så står man där stilla och ser på medan han drar över den ena tjejen efter den andra. Man bara står där och väntar på att regnet ska komma så att solskenet kan börja snudda och varma en. Det är som att sjunga den sorgligaste jävla kärlekslåt om och om igen.

Så enligt böckerna ska jag gråta en skvätt. Ändra frisyren och ge mig ut i världen igen. Jag kommer kyssa många fula grodor innan jag finner min prins säger dem. Saken är bara att jag gråtit slut på alla mina tårar. Är trött på att dejta! Så jag ger liksom upp. Jag är färdig med att gråta, färdig med att lappa ihop mig själv om och om igen. Färdig med att bli sårad av den ena idioten efter den andra. Färdig med killar.

Så nästa gång jag är beredd på att hoppa och kanske fall i betong så ska det vara för en man. En som är mogen nog att stå för vad han säger. Till någon som finns där även när min värld blir svart. För någon som älskar mig för den jag är och inte skickar med sitt ex. För någon som vill vara med mig 110 % Som inte lovar mig guld och ger mig skit. Jag vill bara vara och spendera min tid med någon som älskar mig. Som bara älskar mig.... Är det för mycket att begära?