' don't leave me

När det gör ont att andas, ont att pussas och ont att älska någon. Hur ska det egentligen kännas?

För han får mig att skratta som ingen någonsin har fått mig att skratta. Han får mig att gråta som ingen annan fått mig att gråta. Samtidigt som jag känner mig som världens säkraste när han tittar på mig känner jag mig som världens osäkraste. Ibland vet jag exakt vad jag vill med mitt liv med honom. Ibland när saker blir jobbigt tvivlar jag på vår framtid. Han får mig att vilja vara perfekt, vilja vara allt det han ser i mig. Ibland är det bara så svårt att leva upp till det. Jag vet bara att ena dagen vill jag skrika ut att jag älskar honom. Andra dagen hatar jag honom så mycket. Är det så det ska kännas? Det känns inte så.

Det är som om jag säger som det är lämnar han mig. Om jag inte säger som det är lämnar han mig. Vad jag än gör så lämnar han mig. han förtjänar någonting bättre, ändå kan jag inte släppa honom fri så att han kan hitta det. Det är som om jag inte kan åka någonstans för om jag kommer tillbaka och han inte finns där är jag förlorad.

Men kan man verkligen be om fler chanser när man sabbat alla man fått? Eller är det på tiden att gå och lämna han till någon annan? Men hur ska jag klara det?