' don't know how

Är vi inte alla rädda att stå där i mörkret ensamma? Är vi inte alla rädda att bli en av dem vars drömmar går i kras och man står där 40 år och singel? Är vi inte alla rädda att föralltid blir en kortare period? Är vi inte alla rädda att den vi älskar ska hitta en annan eller plötsligt tröttna? Eller att vi en dag vaknar upp och det var inte alls såhär vi bildade upp vårt liv. När blev det så hemskt att vara ensam?

Jag har alltid varit rädd för att planera, för sen står man där. Nu planerar jag allt möjligt. Jag har haft tur, turen att få allt jag någonsin önskat mig. Jag minns hur jag satt i början på sommaren och berättade exakt hur jag ville att ett förhållande skulle vara och min man. Jag trodde jag var en av dem som hade för höga krav och att jag skulle få leva med en massa saker. Fast jag ljuger inte när jag säger att jag tror faktiskt jag har hittat rätt.

För jag har hittat personen jag inte alltid behöver prata med. Där tystnaden inte är jobbig utan det är bara skönt att va. Hittat någon som får mitt hjärta att rusa. Hittat någon som ger lika mycket av sig själv som jag. Hittat någon som vill göra samma saker, plus ännu mer. Någon som delar med sig av sig själv, någon som finns där när allt blir svart. Någon som skrattar och gråter med mig. Det låter alltid som töntigt när man säger "Jag har aldrig varit såhär kär" Fast så är det.

Det har aldrig tidigare varit så rätt. Det finns dagar då jag kan bli så arg på honom att jag bara vill slå honom. Fast det spelar ingen roll hur mycket vi än bråkar och skriker på varandra. För jag kan inte se mig i någon annans armar. Jag kan inte se mig själv med någon annan än han.

Så jag är inte rädd att stå där ensam längre, för om jag förmodan skulle. Så vet jag att jag haft turen att träffa och lära känna den finaste på denna jord. Så då kan jag nog leva med att vara ensam. Så jag tänker inte sluta göra planer, för han är den enda jag vill göra planer med..

Jag vet att jag är en tönt, fast jag är ganska stolt över det :)