' call my name

När allt man ville var att få någonting tillbaks. När allt man ville var att bli sedd för den man verkligen är. När allt man ville var någon som skulle lyssna. När allt man ville var att någon skulle se allt man gjort. När allt man ville var att få räcka till. När allt man ville var att bli älskad tillbaks. För man ger så mycket av sig själv till människor som inte ger någonting tillbaks. Man gör så mycket för personer som aldrig gör någonting tillbakas. Man ställer upp på så många människor som aldrig ställer sig upp. Man gör så mycket för folk som aldrig bryr sig. Så säg mig varför stannar man kvar hos dessa människor?

I hopp om att de någon gång ska se en? Jag gjort upp en bild i ett halvår om att jag levde det perfekta livet. När folk frågade ljög jag, sprickor är ingenting folk vill höra. När jag tänkte på framtiden så var det inte så jag ville ha det. Jag ville bara bli accepterad för den jag var. Inte spela någon jag inte var. Det är så många människor jag gjort besviken för de "trott" mer om mig. Jag får ofta höra att de inte "förväntat" sig det av mig. På senare tid har jag insett att dessa människor nog aldrig känt mig. För när jag var liten ville jag aldrig bli lämnad. Min största önskan var att ingen skulle lämnna mig. När jag blev äldre var min största önskan att någon skulle se mig. När jag blev lite äldre igen var min största önskan att bli älskad tillbaks. Idag är min största önskan att bli accepterad för mig själv. Om några år vet jag inte vad min önskan kommer att vara.

Jag har varit älskad, sedd och accepterad. Fast det tog mig 19 år att inse att det är okej att planera. Planera en framtid. Jag säger ofta att mina föräldrar tog ifrån mig synen på evigkärlek. Fast så är det, folk får säga att jag är dum för att jag säger så. Fast det är så. Jag har alltid blivit rädd för att bli lämnad för att pappa flyttade. När man var 5 fattade man inte att han aldrig skulle lämna en. När man var liten förstod man inte att föräldrar kunde älska mer än bara en. När man blivit ännu äldre börjar jag förstå att om jag älskar mig för den jag är så borde andra också göra det.

För jag vet inte vad som förväntas av mig, fast andra verkar veta det.. Kanske blir jag inte framgångsrik. Kanske vill jag inte skriva, kanske vill jag inte bli något. Kanske vill jag bara leva. Jag är trött på att höra allt jag borde göra av mitt liv. För det jag vill göra med mitt liv? Borde jag inte få göra det? Jag är stolt över det jag gjort hittils. Jag är mogen att ta mina egan beslut.

För allting jag har gett mig in i har jag klarat. Så kom inte och säg att du förväntade dig mer av mig. För när jag ser tillbaks finns det ingenting jag inte klarat av. Jag klarade av att vinna hästtävlingen, jag klarade av att bli en bra fotbolls-spelare. Jag klarade av att få min text publicerad. Jag klarade av att ta mitt körkort, åka på semester, lära mig cykla, läsa, skriva, rita och tala. Framförallt tala.

Så nästa gång du säger att du är besviken på mig. Kom då fram till någonting jag gjort dig besviken med. För när jag ser tillbaks har jag gjort precis allting du någonsin bett mig om och mer. Skillnaden är att jag aldrig ens sagt att du borde vara någonting du inte är. Jag har lärt mig att leva med hur du är, kanske är det på tiden att du lär dig leva med mig som jag är. För jag tänker inte förändras för att du tycker jag ska.