' om jag inte är rädd

Jag är inte längre rädd att falla fritt, för jag vet att jag kommer upp på fötter igen. Jag är inte längre rädd att gå vilse, för någon kommer alltid hitta mig. Jag är inte rädd att säga som det är. För jag kommer inte bli lämnad. Jag är inte rädd att våga vara mig själv, för där är alltid någon som tycker om mig. Jag är inte rädd för att leva, för det är fint att vara vid liv en dag till.

Livet är både magiskt och tragiskt. För några veckor sedan föll allt jag någonsin kämpat för ner till marken. Det var som om något slagit, slagit och slagit mig. Så ont gjorde det. Det var som om all hopp jag hade på mänskligheten bara försvann. Jag visste inte om jag någonsin skulle kunna resa mig upp igen. Nu står jag upp, ingenting kommer någonsin med det bli okej. Fast jag kan lära mig leva med det och rengöra såret då och då. Sen går det några veckor och så händer en fantastiskt sak. Jag träffar han som förändrar allt det dåliga till något bra. Tar bort all rädlsa och hoppet om att människan egentligen är god från grund och botten börjar sakta komma tillbaka.


Jag har haft tur och otur i mitt liv. Varit med om saker som andra aldrig är med om på hela deras livsstid. Samtidigt tror jag att de har gjort mig till den jag är idag. Så utan alla de där händelserna så hade jag inte kommit såhär långt. Jag tror att det är bra att livet sätter spår i en, så man inte glömmer hur det är att vara nere eller uppe. Att man ibland minns hur det en gång var och kan bli.

Så jag är inte rädd för att se mig själv gammal. För jag tror att jag kommer få turen att bli gammal och glömsk. Jag tror jag kommer få turen att få ett bra liv.
Jag tror på livet och det magiska i det.