' summer of 10

Aldrig någonsin trodde jag att en sommar kunde bli bättre än den förra. Aldrig.
Fast så kom Catrin Andersson hem till lilla Vallberga och lärde mig en massa nya saker på jobbet. Fick mig att skratta så jag fick ont i magen, tog och städade upp skit med mig. Ibland kunde jag bli så arg att jag hade lust att slänga all jävla mat på henne men så gick det 10 minuter så började jag bara skratta åt tanken och det gick inte vara sur på den envisa lilla varelsen.

Hon hade inte bara samma otur som jag, utan hon pratade exakt lika mycket som jag och hade alltid roliga saker att berätta. (ibland sånna saker som egentligen inte var så smarta att säga) För precis som jag försa vi oss om och om igen. Precis som jag kunde hon titta på mig och inte förstå ett skit vad jag sa, precis som jag gjorde med henne.

Jag avundades hennes synsett om att ingenting var så farligt, att det alltid kom en ny dag och om det var något så tog man tag i det. Att vare nere och deppig fanns inte i hennes värld. Utan bara solsken och fjärilar som jag brukade tänka mig den.

Jag blev dygnrak tillsammans med henne och vi skämde ut oss tillsammans. Tyckte att killarna var idioter som inte ville hångla, vi var ju rätt snygga och berusade. Hon trillade rakt över mig och tog sönder min ros på samma kväll. På morgonen log vi och skrattade så iaf mina tårar rann. När jag trodde jag hade skurit av mig fingret skrek hon om och om igen "Lugna dig, lugna dig" och vi skrattade åt det. Hon visade sin sårbara sida och sin alltid, alltid glada sida.

På två månader, två ynkliga månader har jag funnit en vän jag är evigt tacksam för att jag har. För jag trodde aldrig att jag skulle finna en sån vän igen. En som jag vet att jag kan ringa till om det kör ihop sig. En vän jag kan ringa till bara för att jag vet att hon kommer tycka det är precis lika roligt som jag.

Jag har bara en persom att tacka för detta sommarlovet och det är Catrin Andersson. Jag kommer ha en person att tacka för när jag kommer ur hösten och tar tag i mitt liv. Catrin Andersson!

Imorgon eller i över morgon åker hon tillbaka och errövrar USA och någonting säger mig att hon kommer lyckas och då kommer jag stå där stolt och säga att jag både är släkt och vän med henne! Det gör mig sådär töntigt glad, glad att jag har henne.

För jag vill inte säga hejdå, för detta är början på vår vänskap. Så att hon ska åka och vara borta ett år, känns lite som om någon är döende. Men så uppfann gud SKYPE och min värld känns sådär bra igen.

Så Catrin, tack för att du är du och slår mig i huvudet när jag är depp.
Tack för att du hänger på mina fåniga idéer och skrattar lika mycket som mig.
Tack för att du lyssnar när jag gnäller och tack för att du är just du.
Om du nu gifter dig med en snubba i USA så blir jag nog lite sur om du inte skaffar barn direkt så jag kan vara din nanny.

Tack för sommar 2010 och alla skrattanfall..


(Nu känner jag mig duktig) :)