' ibland vet jag bara inte.

Ibland vet jag bara inte, ibland vet jag precis.


Så kommer man till ens framtid. Jag hade allt räknat ut, trodde jag. Här sitter jag? och vet inte alls vad jag ska göra. För någon dag sedan gick jag ut på altanen och bara satt där och grät inför min mamma. Ibland är det jobbigt, jobbigt att vara ung och vuxen på samma gång. Att vilja flytta hemifrån samtidigt som bo hemma och spara pengar. Att vilja plugga och resa samtidigt. Det känns som man ska växa upp så snabbt och tiden bara springer iväg. Efter V.32 vet jag inte alls vad jag ska göra, eller vart jag ska bli av. Jag vet bara att någonting händer, men inte vad.

Jag ska söka till sälen, till ett annat jobb eller jobba kvar. Jag ska försöka fixa så jag kan jobba utomlands eller plugga. Ändå vill jag stanna, stanna och flytta till någonting som är mitt. Ändå säger någonting till mig att jag måste bort. Bort och hitta mig själv en gång för alla.

De senaste åren har jag gått fram och tillbaka från en massa platser och mig själv. Det är på tiden att iaf få in en fot på vem man är. För här sitter jag och har ingen aning. Alla bara ska iväg och jag är rädd för att bli den som kommer stanna kvar.

Jag hade stannat för honom och gjort allting annorlunda. Planerna förändrades och nu är jag rädd för att bygga nya i en framtid som kan rivas i tusen bitar. För jag vill inte stå där igen och börja drömma nya drömmar.


Jag måste bara iväg, iväg på mitt..


Snart blir allt så ensamt igen... så tyst och ensamt.
När jag äntligen hittat någon som delar mina skratt och idiotiska planer.
Så står man ensam igen, så vet jag inte.. igen.