' missing

Det jobbigaste med att vara själv är ensamheten. Som jag berättade för min mamma innan idag. Förr visste man alltid att någonting skulle hända på kvällen. Ett telefonsamtal, ett sms eller att någon skulle komma eller att man åkte iväg. Nu står man där igen. Det är farligt att vara med en person nästan varje dag för när de tar slut så har man bara sig själv varje dag. Det är det absolut jobbigaste av allt. Vissa dagar fyller inte ens vänner ut den platsen. Vissa dagar är det bara jobbigt att inse att man ska gå och lägga sig själv. Just saknaden av att bara ha någon där. Det är det jobbigaste för mig.

Man var så van vid att vara själv, plötsligt hade man någon varje dag i flera månader. Sedan har man bara sig själv igen. Just det att hitta tillbaka till sig själv. Jag frågade mig idag vad jag gjorde innan? Precis samma sak som jag gör nu, ändå känns det så konstigt. För även om ens känslor har dött, även om man inte vill ha det tillbaka så är det just ensamheten som är så svår. Man är aldrig ensam, även om det känns så. Jag försöker intala mig själv det. Fast dagar som denna känns det så ändå.

Det är då jag skriver... istället för att ringa det där samtalet så skriver jag om hur det känns. Jag vet att många tycker jag hänger ut mig själv. Kanske, men jag vet att där är folk som läser som känner igen sig och det är vad jag vill få fram.
För om jag bara kan hjälpa någon, så har jag lyckats.

Det är bara ord men det är mina ord. Mina alldeles egna ord och känslor.
Idag är en dag då jag saknar att bara ha någon där. Att vara säker på en enda sak att där kommer komma ett telefonsamtal, ett sms eller någon innanför dörren. För sen jag var 5 har jag sökt trygghet och jag söker fortfarande för en plats där jag slipper tveka. Söker efter någonting jag vet alltid kommer finnas där..
För varje gång jag tror mig hittat stället så försvinner det igen.


Så mitt mål är att hitta någonting som på sätt och vis alltid blir detsamma. Frågan är finns det? Eller får jag lära mig acceptera förändringar? Jag är så ung men känner mig så gammal. Ibland tar folk mig för att vara äldre än jag är, ibland yngre. Nu känner jag mig så gammal i en ung kropp. För de förstår inte vad jag menar, när jag försöker komma fram till mina svar. Tror inte på den sanning jag faktiskt berättar. Så istället letar jag efter någonting jag inte vet finns.