' lång,lång tid.

Varför måste det alltid vara någons fel, varför måste man alltid skylla på någon. Ibland händer bara saker och ting och då får man försöka acceptera det hur svårt det än är. Där finns fler fiskar i vattnet, fler grodor att kyssa. Många håller så hårt fast vid de det en gång hade, istället för att skapa något nytt. Så många är så desperata att få tillbaka den där nykära känslan.. men den dör. Den dör i alla förhållande hur mycket du än söker. Ibland växter man ifrån varandra, ibland slutar man älska varandra, ibland lever man bara så man alltid levt. För det spelar ingen roll hur många olika sätt du kan få fram "Jag älskar dig" för om personen inte älskar dig tillbaka spelar det ingen roll. Det spelar ingen roll om du vrider tillbaka tiden för om kärlek en gång dör så dör den igen hur mycket du än försöker ändra det. Man kan skylla på sig själv över de felen man gjorde, man kan skylla på den andra för de felen den gjorde. I slutet spelar det ingen roll. För ibland räcker det inte med jag älskar dig. Ibland räcker det inte med tycka om och att man är kär. För ibland så dör det man en gång kände och när de väl har dött så är det nästan omöjligt att finna om det nu går finna tillbaka till det.

Man kan intala sig själv att saker inte inträffat om man förändrat sig. Då är min fråga ska man verkligen förändra sig för en annans skull? Är det först inte viktigast att själv må bra för att kunna få andra att må bra? Jag har grubblat över det här länge, kanke har jag helt fel. Herregud jag är 18 år jag har hela livet att gå från förhållanden till romanser till hjärtekrossare. Fast jag vill ändå känna att om man har försökt och det ändå inte går att man ska acceptera det. För där finns 100tals människor som kommer älska en, 100 tals som kommer vilja dela deras hjärtan med dig. Så varför hålla så hårt i den som inte är den personen? Det man trodde att man aldrig skulle överleva överlever man. Ibland inser man att det man trodde, inte var så. Att det går snabbare att läka en vad man anat. Att en annan person kan komma in och ändra allt som varit upp och ner på bara 48 h.

Det jag vill få fram är att mann inte ska slösa bort sina kvällar på att gråta, för när man minst anar det kommer glädjen och det man sökt efter. Istället för att se tillbaka så ska man se framåt. Man ska vara glad för det man hade och se tiden som något fint och de positiva sakerna det gav istället för att bara se bråken och tårarna. Jag vet hur dumt detta låter att man inte bara kan glömma en person sådär.. Nej inte glömma, men försöka gå vidare. Den personen är inte den enda som kommer få dig att skratta så du har ont i magen, inte den enda personen som kommer uppskatta dig. Jag tycker bara det är så tråkigt när personer hålla så hårt fast när de vet att de aldrig kommer förändras. Man kan inte tvinga fram något antingen finns det där eller inte.

De senaste veckorna har jag fått lära mig det. För jag behåller hellre någon som vän än att inte ha personen i livet överhuvdutaget. Hur jobbigt det än är att se den gå vidare eller den personen se en själv gå vidare.. kanske får man ta det om man vill se den andra lycklig. För även om det känns som en kniv i hjärtan när man ser det, så är det ändå det man vill väl? Att se den man en gång varit med vara lycklig?

En vän är ändå alltid en vän. Det var så det började och varför kan det inte sluta så? Ibland blir en vän mer än en vän.. Då frågar man sig om det är värt det? Efter varje förhållande frågar man sig fortfarande ... var det värt det? Jag tror det, blir oftast mina svar... kanske era också?


Man ska aldrig glömma bort att där alltid finns människor som kan göra dig hel igen. Få dig att känna saker du aldrig tidigare känt, alltid! Om du så är 15,30,50,60 eller 80.