' klump i magen.

Jag önskar mig en smula självförtroende.


Det hjälper inte hur mycket andra människor tror på än, man måste tro på sig själv. Mitt problem är att jag är så jävla negativ till ALLT! För ingenting är bra nog, det är väl mitt stora problem.. Jag är nervös och känner mig som ett vrak, för vill verkligen inte misslyckas. Inte nu, absolut inte nu. Så även om andra tror på mig, så är det så jävla svårt när jag tappat det någonstans på vägen coh jag hittar inte det. Så om det nu bara går bra, så kanske det kommer tillbaka.

"Det kommer gå bra" .. jag hoppas, hoppas så jävla mycket på det.

--

48 h och det känns som 10.000 h.

"Det verkar inte som du bryr dig så mycket"

Det är väl klart man bryr sig? När man förlorar någon som blivit som ens bästavän. Det är väl självklart att det gör ont och att man är ledsen. Men det hjälper inte att gå igenom det hela tiden. Att dra upp det, jag förstår att folk undrar..
Men där finns ingen att skylla på. Ingen som är boven i dramat, absolut inte.
Folk får tycka som de vill.. men jag kan inte säga att någon är störd.
Kan inte prata skit bara för det är över, det är inte jag. Så bara för att folk förväntar sig det så komemr där inte komma något. Det var inte som om jag inte visste att det skulle ske, det kom inte som en överraskning. Så jag bryr mig!

Där finns inte så mycket att göra, det är skett och så är det med det. Jag saknar bara min vän. Det lär jag göra länge, men ibland blir det inte som man trott eller tänkt sig.

Så that's it.

Detta är det sista jag skriver om det. För det blir inte bättre av att skriva om det. Jag har mina underbara vänner och hela livet framför mig. Det har precis börjat. Så, jag klara mig. Kommer alltid göra och har alltid gjort.


Nu ska jag sova... blir nog en känslomässig dag imorgon då jag kommer dra sönder mitt hår.... ooooh nervös!!!