' ily

Jag vet inte vad jag ska skriva eller börja..


Tårarna kan inte sluta rinna och tankarna kan inte sluta snurra. Jag visste att det skulle ske men jag hade hopp. Hopp om att känslorna skulle vara besvarade. Hopp om att det skulle funka. Hopp om oss, när alla andra såga oss så hade jag hopp. Även när jag själv tvivlade så försökte jag minnas hur det kändes de bra dagarna. Även om de inte var såhär jag hade tänkt mig ett förhållande så var det samtidigt bättre än allt jag någosin upplevt. Även om det är bäst såhär, så är det inte det ändå.
För jag tycker fortfarande lika mycket om honom som jag gjorde igår. För det var inte mina känslor som inte fanns där. Även om jag förstår, så förstår jag ingenting.

Jag önskar att allt var som förra veckan, samtidigt som jag vet att de hade varit en lögn. Att de bara hade gjort ondare ju längre jag gömt mig. Men jag vill inte ha det såhär, för jag vill att det ska vara vi. Det är just det, det gör så ont att jag håller kvar. Att jag inte kan gå ut genom dörren precis som du.

Men så fort dörren stängs så faller allt. Jag har försökt skratta bort det men tårarna avslöjar mig varje gång. Jag är arg, ledsen och sårad. Denna gången finns det ingen andra chans. Ingen som ångrar sig och vill försöka igen. Nu är det bara över, över. Kanske är det därför jag är arg, arg över att vi lovade att försöka men gjorde ingenting. Levde kvar i bubblan och gjorde precis så vi inte skulle göra.

Jag är ledsen över att jag är den, den som håller fast. Det finns inget värre än personer som håller fast när de andra släppt. Därför måste jag komma på ett sätt att försöka, försöka gå vidare. Ändå är allt jag kan tänka på vad jag inte kommer ha.

Att jag inte kommer ha han brevid mig när jag vaknar, att jag inte kommer ha någon som säger godnatt, frågar hur jag mår och skrattar åt mina dåliga skämt. Att där inte kommer vara några sms. Några telefonsamtal, ingen som får mig värld att bli bra efter jag haft en dålig dag. Ingen som håller mig i handen. Ingen att berätta mina konstiga drömmar för. Ingen han.. ingen han.


Det går inte över efter en natt.. inte en dag eller vecka.
Men jag måste försöka, försöka släppa det.
Även om jag nu inte kan förstå hur.

För innerst inne vill jag bara att allt ska vara som vanligt, även om det är en lögn.
Så vill jag ha han här igen.. men där finns ingen tredje chans.
Så måste jag försöka.