' baaaaaby

' 11 månader har vi varit tillsammans idag. WOW, helt galet. Tänkt att tiden har gått så fort? För ett år sedan var det fortfarande sådär pirrigt. Söndagar var vår absoluta favorit dag. Då kollade vi solsidan och lagade mat. För ett år sedan hade vi börjat sova över ganska ofta men jag hade fortfarande svårt att slappna av. Så låg ofta vaken och lyssnade på hans snarkningar och frös satan i det i Lögnes. Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi kunnat tänka mig en framtid där vi bodde ihop. Helt galet verkligen. Men så lycklig jag är, för det är jag verkligen. Varje höst brukar jag bli deprimerad. Nu pratar vi inte lite nedstämd då och då. Utan då hela världen är svart och att bara ta mig upp ur sägen är ett helvete. Där jag går 24/7 och bara tänker dåliga saker om mig själv. Jag sover dåligt för jag har ständigt ångest och när jag väl är vaken så försöker jag dölja hur dåligt jag mår. Vilket tar väldigt mycket energi. Fast jag ska faktiskt berätta. Detta är första året sedan jag var 13 år som jag inte är nere. Jag kan inte förklara det, men det finns inte här. Jag tror att träningen har varit till stor hjälp för mig. För där kan jag få tänka dåliga tankar och ta ut det i passen. Robin var med mig sist jag var nere. Då ska ni veta att han ska ha sån jävla medalj. Det var i våras. (Ja två gånger om året kommer det oftast för mig) Självklart kan det komma mitt på sommaren också. Men oftast är det hösten och våren som är ett helvete. Det är inte lätt att förklara för någon som inte förstår hur det känns att va riktigt deprimerad. Så att han orkade stå ut med mitt humör, mina tårar och min ilska. För jag blir arg när jag inte har något att må dåligt över och ändå mår åt helvete. Ändå är det så mycket bättre nu än det va förr. För att jag har informationen nu. Förr förstod jag inte vad som hände. Varför jag tänkte tankar som. "Jag vill ta mitt liv, jag orkar inte leva mer" "Kanske om jag tar såhär många tabletter så kanske jag försvinner" Ingen ska behöva gå omkring med de där tankarna. Men det var då det. Nu har jag mer koll, jag vet att det är en viss period och jag vet att det alltid går över. Jag får helt enkelt må dåligt i de veckorna, för jag vet om att när jag mår bra. Så mår jag bra. Så åter tillbaka till mig och Robin. Jag tror det säger ganska mycket hur mycket jag älskar den här killen. För han får mig att må så jävla bra. Annars tröttnar jag på ett halvår. Det har alltid varit så. Det har gått ett halvår så hittar jag fel och så drar jag mig ur förhållandet. Fast inte med detta, för detta är rätt. Jag kan se mig och Robin bo i ett fint hus med vita väggar övveeeeralllt ;) (han tycker jag vill ha vitt överallt) Såå idag firar jag att jag faktiskt är så jävla lycklig. Att jag gått ner 1,5 k. 11 månader med mitt hjärta. Ingen höstdeprition. Massa nya saker på Ullared. Ps, jag vet att det är tråkigt att läsa om lyckliga människor..... Så sorry ;) ds.