' do you?

"Kanske kommer där alltid finns den där tanken. Tänk om.. Så slår jag bort den lika snabbt. Tänk om finns inte, när jag funderar på det får jag huvudvärk. För bilden i huvudet är inte sann. Det är en fantasi som jag så gärna vill skapa åt oss. Sanningen gör för ont. Jag var aldrig rädd för att bli lämnad, rädslan var att försvinna från mig själv. Allting var på allt eller inget. Jag levde mina dagar som de var dem sista. Allt för att bedöva smärtan om att jag inte längre var jag. Du inte längre var du och det fanns inte längre något oss. Jag såg framför mina ögon hur min bästavän förvandlades till djävulen själv. Jag försökte, försökte allt jag hade för att inte dras ner. Plötsligt vaknade jag med så grova minnesluckor att jag blev rädd. När jag vaknade upp och såg allt blod och kände smärtan. Så insåg jag hur illa det egentligen var. För jag mindes ingenting. Människor berättade om kvällen och jag kunde inte tro att det var jag. Jag som hade varit så full och trillat omkull. Att jag var den som gick hem med någon som redan hade någon vid sin sida. Förträngde all ångest och samma sak nästa helg. Jag mindes ingenting. Bara att jag än en gång hade gjort bort mig för att få bekräftelse. Bekräftelse på att jag dög. Det spelade inte någon roll att andra gav den. För jag var så besatt att få just bekräftelse från någon som hatade mig. Jag försökte minnas varje ord som sades på onyktra toner. Men varje morgon låg jag där och var lika tom på minnen som på känslor. Jag var drottningarnas partyqueen. Det var kul att hänga med mig. Antagligen för att hur full alla andra blev så blev jag fullast. Bråka med folk, sa precis vad jag tyckte och tänkte. Vinglade omkring och trodde jag ägde världen. Brydde mig inte om vem jag sårade bara jag fick det jag var ute efter. Minnena från kvällarna försvann. Ångesten växte och jag försvann mer och mer för varje dag. Det blev häftigt att ta shoots i duschen. Det var kul att ha helgvänner som enbart hörde av sig varje torsdag/fredag. Det var kul att va i centrum, fast det var för fel anledning. Alla tyckte jag var så kul. Det var bara inte lika kul att vakna upp i gårdagens kläder med spya på kinden. När jag fick chansen att dra så tog jag den. För jag visste att stannade jag en dag till så skulle jag dö av all ångest och inte ha någonting att komma tillbaka till. Jag åkte till festernas stad. Det var där jag hittade mig själv. Vem jag var och den jag är. Började älska mig själv lite och lite mer för varje dag. Det var någon här hemma som jag ville va bättre för. Jag ville inte att han skulle se hur förstörd jag var. Så när jag kom hem efter två månader. Jag har jobbat så jävla hårt för att aldrig bli den Cornelia igen. Aldrig bli den som spyr och säger hemska saker till folk. Men jag faller då och då. Jag hatar mig själv för det. För två veckorsedan var hon tillbaka igen. Just nu, så vill jag aldrig se vodka igen. Jag vill aldrig, aldrig ha den där ångesten igen. Den får mig att minnas hur dåligt jag mådde när jag var "kul" jag sitter hellre här ensam en lördagskväll än att vakna och må så dåligt över att inte minnas. Att inte kunna ta hand om sig själv.. Jag är 22 år gammal. Jag borde lärt mig hur man dricker. Så till de som tycker jag är tråkig, tyck det. För va fan var ni när jag inte kunde stå på benen och blev lovat skjuts hem? Ni skrattar bort det som att de inte var så farligt. Jag undrar fortfarande vart fan var ni? Vart var ni alla de där kvällarna när jag låg i mina egna spyor? När jag mådde så dåligt att jag knappt kunde ta mig upp ur sängen? Jo ni sa att det inte var så farligt. Att alla gör bort sig. Ändå var det mig ni satt och skrattade åt bakom min rygg. "