'can you feel this?

Det är som att gå på en gata, du vet vart du ska gå. Vad som helst kan hända på biten dit. Det som egentligen är så lätt blir plötsligt så svårt. Det är bara några meter fram, ändå kan så mycket gå snett på så liten tid.

Det är som när man säger till en människa att man älskar den för första gången. Man vet liksom inte om man blottat sig för mycket eller det är precis rätt. Sekunderna som går och tankarna som far omkring där inne. Kommer man få orden tillbaka eller du har sagt dem rakt ut i luften utan någon som helst beröring.

Eller som första gången man ska älska med en människa. Alla de där tankarna om vad som kommer ske efter. När kläderna ligger på golvet och man ligger där. Kommer det vara fint, kommer det beröra en? Eller kommer man tänka tillbaka på det och tycka det är ett misstag? Kommer det leda till en fortsättning, eller ville man bara bota ensamheten? Känslan att blotta sig själv sådär fullkomligt. Att vänta på att bli accepterad. Väntan på om det kommer bli något mer än bara den kvällen.

Det är så lätt och så svårt på samma gång att vandra längst en gata på väg till sitt mål. Så lätt och så svårt att säga att man älskar en människa. Samtidigt som det är bland det finaste du kan säga till en människa. Det kan även göra ondare än ett knytnäve slag i ansiktet. Som sex som i grund och botten är ganska simpelt. Som kan var det finaste och det värsta som finns.

Den där lilla skörda tråden, minuten och löftet som kan brytas och ändras när som helst. Det där lilla vi inte kan förändra som bara händer utan att vi kan påverka det.

Frågan är bara efter man rest sig upp. Ska man vandra vidare eller ska man vandra tillbaka? Tråden till rätt och fel är så skör att jag vet inte om jag vågar..