' you know

Finns det något värre att somna som ovänner? Att ligga där och tycka det är jobbigt att andas. När allt man vill är bara den där armen runt om en som säger att allting kommer bli okej igen. Ibland glömmer man bort allt bra och ser bara allt dåligt. Att allting bara är någons fel. Fast man är två i ett förhållande. Det kan aldrig bara vara någons fel. För man är alltid två. Jag hatar ljudet av höga röster och det där elaka i tonen. Som om man vill såra någon, man vill ge tillbaka. Så säger man saker man inte menar så blir allting bara fel. Alkohol gör inte saken bättre utan den bara öser på med dumma saker. Små saker blir till stora saker och plötsligt glömmer man bort varför man ligger jämte personen man är så arg på. Glömmer bort allt bra den personen gjort. Istället stör man bara sig på allt dåligt, allt dåligt som kommit ut.

Ingen är perfekt, det är någonting jag måste lära mig. Att alla människor inte är likadana. Att det faktiskt finns dem som sticker ut på mer än bara ett sätt. Att irriterar sig på småsaker känns idag så löjligt. För det var när armen kom runt mig som alla skit saker föll till marken och jag kom ihåg. Kom ihåg varför jag låg där, varför jag valde att vilja vara där.
För även om vi bråkar så är det bara du som kan få mig att le sådär hur arg jag än är på dig.

Jag hatar att bråka med dig men jag älskar att bli sams med dig.
Ingen sa att det skulle vara lätt, vi har båda starka viljor och är extremt olika.
Fast det är det fina, att vi inte är som alla andra. <3