' maybe

Det är höst och det känns i hela kroppen. När saker känns fel, även om det inte är det. När man känner sig deppig fast man egentligen är glad. När allt bara är väldigt fel, fast det är rätt. Det är hösten för mig. När man bli osäker på allt och ingenting. När man ifrågarsätter sig själv gång på gång. Jag hatar hösten, hatar vad den ställer till med i mitt huvud. Hatar att gå och vara osäker på små saker. Att jämföra sig med andra hela tiden, när man borde känna att man räcker till som man är.

Det är de där småsakerna. När man har hört ett ord för mycket men ändå är de det enda ordet som får en att må bra. Så frågarsätter man dess mening och plötsligt är de det enda ordet man inte vill höra. Jag skulle nog kalla det komplicerat. Det är de när man på sätt och vis har sett det hända förut. Att någon blir sådär kär, sen hjärtekrossad sen plöstligt nu ännu mer kärare. Klart man ifrågarsätter hela världen gör det tillsammans med en. Om det är fel eller rätt, ja jag antar att ni har svaret till det.

Det är när man varit där och plötsligt är där 100 %. Det är när allt går i 190 och man inte hänger med. När de stora orden dyker upp när man inte ens kan uttala dem själv. Det är när man är rädd att bara öppna munnen men att prata är allt man vill. Ni vet när man går på trottarganten och ena foten alltid hamnar snett. Som när man försöker undvika ett A-märke men när man slutar tänka så står man på ett ändå. Ni vet? Eller ni kanske inte vet, kanske är jag en av få som alltid lyckas med det där.
Som när man ska raka benen för att bli len och fin och det slutar med blod och misslyckande. Eller när man tror att det bli skit fint att sminka sig när man är full och sedan blir det bara kaos. Ni vet?

När man är sådär kär och så jävla rädd på samma gång. Som om solen en dag ska vända sig och sluta skina. Som om månen ska sluta lysa. Som om vatten skulle sjunka drastiskt. Som om jag skulle förstå. När man är så arg och lycklig på samma gång och allt blir till en illamående klump. När man tycker att världen är hemsk och vacker på samma gång. För vad hände med oss? Eller var det bara mig?
Jag hatar hur hon tittar på mig, som om jag inte vet.
Jag hatar hur han tittar på mig, som om han vet.
Jag hatar hur jag tittar på dem och tänker "Så vill jag inte ha det"

Jag hatar hur jag vet, men att hon inte vet. Eller att jag vet och han inte förstår.
Eller hur jag sett och ser. Eller hur jag minns och inte glömt. Hur jag är trött på att hamna i mitten. Hur jag är trött på att de inte förstår. Trött på att de inte kommunicerar. Trött på hur jag ser och ingen annan. Trött på hur fel, kunde bli så rädd. Trött på att det är höst helt enkelt.

För om inte det trädet ser att det andra tappar blad och fryser, hur ska de någonsin överleva denna vintern då? Varför är det bara jag som ser, hur det andra trädet ändå värmer busken. Varför är det bara jag som ser att det andra trädet kommer frysa ihjäl?