' i need some kind of mircal

Det är som om jag vill se mig själv falla.

Jag börjar bli trött på mig själv, trött på mina val. Trött på att ställa till saker och ting jämt. Även om det till en början är av en god anledning så blir det alltid till en dålig i slutet. Om jag ser tillbaka så ger jag mig in i saker där jag vet att det kommer sluta med tårar eller att jag blir sårad på ett ellet annat. Om det inte är så, så slutar det med att jag sårar. Jag är trött på känslan att aldrig räcka till vad jag än gör. Jag är trött på att jämföra mig med allas ex. Jag är trött på att aldrig lita på mig själv tillräckligt mycket eller på någon annan. Jag är trött på att spela någon jag egentligen inte är. Jag är trött på att välja fel, jag är trött på att vara ett andrahandsval.

Jag är trött på att de vet att de kan ringa så finns jag där för dem. Jag är trött på att de vill ha mig, men inte va med mig. Jag är trött på att de väljer andra före men att jag alltid finns där. Jag är trött på hur de ser mig, jag är trött på mig själv. Jag är trött att jag följer med och tror att jag kan få en andra chans. Jag är trött på att jag vill bevisa varje gång vem jag är. Jag är trött på att jag vet att jag är bättre. Jag är trött på att jag alltid måste bevisa att jag finns kvar i tankarna.

Jag är trött att jag alltid blir den, alltid blir den de vill ha då och då. Men aldrig den de vill vakna upp jämtill. För jag är trött.

Så sitter man här och ser allting så klart.

Det är över nu, jag förtjänar bättre än såhär.
Jag vet att någon vill ge mig det.. men om känslan inte finns där är det inte värt ett försök.