' hello goodbye

Jag stirrar på min spegel bild och försöker lista ut hur jag ska reda ut det röriga med den. Det där håret som står åt alla håll, den där blicken som ser så trött ut. Den där bleka hyn som skriker efter solljus. De där blonda ögonfransarna man inte ser på långt håll. Det där omålade jaget som jag har ganska svårt att älska. För där syns varje rodnad, varje ärr och varje osäkerhet. Vi tycker inte om den där spegelbilden så ofta målar vi över den. Fast så kommer den tillbaka då och då. Jag kan inte springa ifrån den för det skriker åt mig gång på gång.

För vem ska älska det, när jag inte själv kan älska det. Vem ska tycka det är vackert utan målarfärg? För jag tycks bara se blekhet tillsammans med alla svar.

Jag stirrar på kroppen som försöker forma sig till den kropp jag vill. Hur missbildad och konstig den ser ut. Hur den inte hänger ihop. Där jag vill skära ut allt äckligt och se det läka med värdighet. Jag stirrar på kroppen som en gång varit där men som är borta. För det är inte min kropp jag ser. Jag stirrar mig blind på det som står ut, de där man kan dra i. Det där äckliga.

Jag stirrar på allt som inte är bra med mig och det är så lätt. Lätt att sitta där i timmar och vara stirrar, stirra på sin egen spegel bild.

Men så kommer där ett sms, ett sms som säger att man är fin.

Så reser jag mig upp och ler åt människan jag ser och hon ler tillbaka. Ler tillbaka det leendet som fått hjärtan på brand, de leendet som kan ta henne överallt. För det behövdes så lite för att se det stora.


För mig är du mer än bara fin, glöm inte det.. vad jag än säger imorgon.