' thank you

De senaste dagarna har jag frågat mig själv om jag verkligen är ensam? Frågat mig den frågan om och om igen. Tittat upp i taket och inte funnit mig något svar, inget alls. Sen ändras allt på en liten sekund, så känner man sig plötsligt inte alls ensam längre. Jag trodde jag var bortglömd, totalt bortglömd. Jag antar att där är fler än jag som blir ensamma om kvällarna. Det känns skönt att veta att det inte bara är jag som vandrar omkring i mörkret och försöker hitta ljusknappen. Att det inte bara är jag som behöver någon nära då och då.

Jag vet att jag gjorde fel, jag vet. Jag vet att jag var en idiot, det är jag väl fortfarande. Fast jag varnade dig, jag sa till dig redan från början. Så egentligen har jag inte gjort något fel. Fast du får skylla på mig, det är okej. För jag vet att du också blir ensam om natten. Jag vet att du också söker något som inte är mig. För jag söker bara mindre ensamhet, det är allt.

Den senaste tiden har jag lyckats såra ett dussin människor, utan att egentligen göra någonting. Ändå tycks de komma tillbaka, som om du vill bli sårade. Jag har förklarat så många gånger ändå lyssnar de inte. Det allra svåraste är att du fick mig att släppa och falla tillbaka. Du är precis som jag, precis. Ändå hatar vi varandras sätt att vara. Du skäller på mig, jag skäller på dig. Du vet inte, jag vet inte. Allt vi vet är att vi blir ensamma om natten och får varandra att inte gör så ont.


so thank you for not giving up on me...

förlåt, förlåt att du inte är den.
Den jag vill spendra resten av dagen med.