Känner mig bortglömd och ensam. Det är min största fiende just nu. Ensamhet. Bara tanken får mig att vilja börja gråta, jag vill inte. Jag hatar att vara ensam då kommer saker man inte tänkt på länge fram och man kan bara dela dem med sig själv. Var tredje vecka är det samma sak. Hur ska jag någonsin klara av att bo själv? Jag vet att jag måste klara det men jag vill inte. För jag vill inte vara ensam. Vill inte känna mig bortglömd... det gör jag verkligen idag.
"Du kan inte försöka bota din ensamhet"
Det är fel, det kan man visst. Ibland behöver man bara ett par armar som håller om en så det känns bra. Ibland behöver men fnissret i mörkret och dela sina tankar. Ibland behöver man känna att där finns någon brevid. Ibland behöver man något som är just där. För även om det är en främling eller en pojkvän eller vän så är det skönt att kunna somna tryggt och veta att där finns någon ifall att..
Ifall att ensamheten skulle komma krypandes igen.
Kanske tycker många att jag har fel, det kanske jag har också. Fast jag tror på att man ska må bra och jag mår inte bra genom att vara ensam. Även om jag försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar