' Det kommer alltid finnas där.

Det kommer nog alltid finnas där. Den där känslan, hugget i magen och tanken tänk om. Jag tror aldrig jag kommer bli av med det. Bekräftelsebehovet, att man fortfarande betyder något. Kanske är det bara jag, kanske är det oss båda. Kanske är det bara jag själv. Det där som aldrig kommer bli sagt, men som alltid kommer finnas där. Jag tänker ofta på det där orden, de som får mig att somna när jag är ledsen. Önskar du kände mig nu. Önskar du kunde se hur jag vuxit. Kan du se mig? Ser du mig? Kommer det alltid finnas där? För om de alltid finns där. Ska jag lära mig leva med det då? Jag kommer alltid undra men aldrig fråga.