' what more is there to say?

Det känns som om jag glömt bort att säga vissa saker. Även om jag gått igenom det 100 gånger. Även om jag analyserat varje litet ord. Så känns det som jag missat att säga något viktigt. Kanske borde jag komma på det, kanske inte. Jag känner bara på mig att det var det avgörande ordet. Att det hade spelat roll. Samtidigt som jag vet att det inte hade spelat någon roll.

Allt är sagt, vad mer finns det egentligen att säga? Att jag hatar att tänka? För varje tanke så påminns jag. Att jag hatar att känna? För varje känsla jag känner gör ont. Att jag egentligen inte vill vara glad även fast jag är. För att jag vill vara ledsen och sakna. Att det känns fel att vara lycklig och sakna samtidigt? Fast att jag är lycklig på ett annat sätt. Att jag äntligen vet, vet hur jag vill spendera mitt liv. Jag hatar att hoppas...

För jag fick inga svar jag ville ha. En smäll på käften hade varit bättre än det här. Arga ord, dörrar som slår igen eller bara ett enkelt ja eller nej. Det här? Det är som att plåga mig ytterligare. Som om jag inte redan vet vilken idiot jag är? Som om jag inte redan vet att jag sabbat allt. Som om jag inte redan vet att det är försent. Säg det istället.

Nu ligger jag bara och hopppas. Hoppas att få göra mitt största misstag ogjort. Fast jag tror jag har gjort allt.. Jag har bett till gud, skriver 10000 rader, gråtit 100000 tårar, försökt dejta, försökt berätta och framförallt försökt att förstå varför jag blir så rädd gång på gång och måste fly.

Nu är det bara att vända på klackan och hoppas att universum har en bättre plan för mig..