' don't let me stop you.

Jag vet liksom inte vad han vill att jag ska säga eller göra. Eller vad jag borde sagt och gjort.

För mig är det ganska självklart. Jag bryr mig, men jag bryr mig inte så mycket att jag ger upp det jag vill göra. Jag tycker om att slippa vara själv, slippa lossas vara någon jag inte är. Slippa lära känna någon på nytt. För du känner redan mig. Du vet att jag är ganska förstörd men att jag försöker rätta till mina misstag men att det tar tid. Du vet att jag ibland blir för full och gör dumma saker men då låter mig ändå få en sovplats. Du vet att jag håller någon annan närmre mig än jag någonsin kommer göra med dig. Du vet allt det där. Ändå tar du hand om mig när jag är för full, håller om mig fast jag betett mig dumt och frågar inte varför. Vill jag prata lyssnar du men du frågar aldrig och det är de som är så skönt. För jag vill bara va tills jag vet vart jag ska.

Samtidigt vill jag inte stoppa dig. För du förtjänar att vara lycklig. Du förtjänar att få det jag inte kan ge dig. Jag kan inte ge dig trygghet bara närhet. Jag kan inte ge dig kärlek, bara komplimanger. Jag kan inte ge dig det du behöver. En gång i tiden trodde jag du var rätt för mig. Jag var ung och trodde det skulle va så.

Nu när jag blivit några år äldre vet jag att jag behöver någon som frågar hur jag mår. Behöver någon som säger att han älskar mig var och varannan dag. Behöver någon som skickar sms och berättar att han vill va med bara mig. Behöver någon som står ut med mig när jag går ner mig. Du kan inte säga att du älskar mig och har aldrig kunnat. Du klarar inte av när jag blir deppig och inte vill gå upp ur sängen.

Ändå är ringer vi alltid varandra när vi känner oss ensamma. Kanske är vi både förstörda och försöker hitta tillbaka.. kanske.