' inte ensam

Jag har inte förstått varför jag inte varit lycklig. Det är ju nu man ska vara lycklig? Jag har bara inte kunnat sova och vänt och tittat ut i mörkret och undrat om jag var ensam. Att gråta på ens baldag och önska att jag var 6 år igen och inte behövde bli ledsen för att allting är så stressigt. Önskade att jag var 7 år och mitt största problem var att lära mig + och - som känns så lätt idag.

Kanske om fem år så känns balen också så lätt. Jag var bara ledsen, ledsen över att jag kände mig nere. Sen kommer studentveckan. Veckan man ska dricka och vara ännu lyckligare. Jag känner inte för att vara högljudd och lycklig, eller att ens dricka. Jag känner inte för att få ner alkohol i min strupe och minnas vad som är så fel. Jag trodde jag var själv att känna såhär, att det var något fel på mig. Att jag inte kunde sova för jag bara tänker på alla måsten. Alla måsten som ska göras och förväntas göra. För de förväntade sig att jag skulle le och vara lycklig på balen och känna mig fin. De förväntade sig att jag skulle bli snorfull. De förväntade sig att jag skulle få jätte bra betyg. De förväntade sig att jag skulle vara högljudd och skrika "vem vill gå i ettan nu" men inget av det här har skett utan här sitter jag.

Ibland rinner bägaren över och jag antar att den gjorde det idag. Då jag erkände för mig själv och mamma att jag inte orkar. Orkar gå och dricka idag med folket från min skola. Att jag inte orkar le hela tiden när det känns som jag går sönder. Att jag faktiskt inte vill sjunga och skrika. Inte nu, kanske på fredag men inte nu.
Så kom det jag väntat på "du behöver inte bara för att folk säger att man ska. Det är okej att bara vara hemma och ta det lugnt. Det är okej" Som om det inte skulle vara okej.

För det är för mycket, jag har aldrig klarat av stress och ännu mindre press då krymper jag. Därför har jag nu svårt att le när folk stressar och pressar mig. Så att höra att det var okej får mig att le. Det får mig att känna mig sådär sugen igen. Men sluta fråga om min framtid, varför måste alla HA en framtid tänkt ut?
Jag har min, men måste alla i hela världen veta mina drömmar och planer och sedan håna mig om det inte blir så. Jag vill inte och jag säger det nu, jag vill inte.

Jag vill bara ta studenten nu och sjunga "vem vill gå i ettan nu, ingen, ingen" Utan att folk frågar vad händer sen.

För det är detta jag längtat efter i hela mitt liv och det får inte gå fel. Därför säger jag till mig själv att det är okej att inte supa sig full hela veckan innan studenten. Det är okej att inte vilja vara lycklig veckan innan och spara all gjädje till fredag. Det är okej att känna som jag känner och vara rädd för vad som väntas. För det är okej att vara rädd för att gå ut i vuxen världen och klara allt som ska klaras.

Så även om jag önskar att jag kunde varit trevligare och piggare på balen.
Att jag kunde vara med på alla aktiviteter och vara full och högljudd som alla andra så är det okej att jag inte var och inte är det.

2 dagar kvar.