' typiskt

Har ni känt er så lyckliga så ni kan gråta? samtidigt som ni känner er olyckliga? Det är som om alla tankar är ihop snurrade i ett enda band. Det där bandet försöker jag dra och slita isär, fast det är stenhårt samtidigt som det är skört som en den tunnaste tråden. Det är när man nickar och skakar på huvudet och inte förstår vilket svar som är rätt. Som när man går på en väg och känner sig modigast på jorden men ser en man och känner sig minst av alla där. Det är när man bitar sig i naglen samtidigt som man sträcker på sig.

Är jag ensam? ensam om två känslor så starka? För när jag vill skrika av lycka, vill jag skrika av sorg. För hur balanserar man annars livet? Jag vet inte, jag dalar mer än dalar själva. Jag växer samtidigt som jag vissnar för det är så lätt att dra av blad från en gren. Samtidigt som man vet att dem kommer växa ut varje vår igen. Visst är det konstigt? Konstigt att det kan kännas så konstigt.

För dem säger alla att de förstår, men det gör dem inte. För jag säger gång på gång såra mig inte. Ljug inte. För hur svårt är det att tala sanning? Sanning har alltid varit en lätt sak för mig, det kommer oftast naturligt. För så många finns den inte där. Istället lindar man in den i en skär sång som är så lätt att sjunga med. Du har hört texten så många gånger förut att du tillsist tröttnar. För ärligt, hur svårt är det att vara ärlig? Tiden blir mindre så blir smärtan.

För det är när lögner och sanning går ihop som det blir sådär komplicerat som bara livet kan vara och bli. För det är när du vill gråta av lycka och slå av hat. Det är när du vill skrika av smärta och glädje. Det är när du vill dö och leva i all evighet. Det är när du gråter och skrattar i ett. Det är när det gör så ont och läker alla sår du en gång haft. Det är när det pirrar och knyter sig i magen. Det är när du spyr av rädsla och illamåender. Det är när du dansar att där inte finns någon morgondag....


allt dem kallar det är kärlek-
det lärde jag mig idag.