' 5 månader.

Mitt hjärta frös till is idag.. För en sekund kändes det som jag hade tagit mitt sista andetag och det liv som skulle börja kändes som det skulle sluta. För den novell som inte börjat skulle väl inte redan ta slut? För de hjärta som precis börjat slå skulle väl inte få sitt slut nu? För det liv som precis börjat leva skulle väl inte få sin död nu?

För de tårar som slutat rinna skulle väl inte börja igen? För mitt hjärta stannade, eller så slog det så fort att jag inte kunde känna det. Stenen i magen blev ett klot som vägrade försvinna. Den där känslan som inte varit där på år kom direkt. För mina tårar gjorde inte ont, utan det var dina. Dina som brände hål i mitt hjärta, dina som gav mig djupa sår och rev upp allt som en gång varit öppna sår. Jag klara mig alltid, även om jag bara vill gräva ner mig och försvinna så vet jag att jag kommer klara mig.. men inte då. Då visste jag att jag att jag aldrig skulle klara mig att jag skulle dö såhär. Dö med den känslan.

För när du sa det.. sa de där orden s.l.u.t då slutade jag andas, leva och existera. För vad säger man? Vad säger man för att få någon att stanna kvar? Vad gör man när det känns som du ska falla ner i den sekunden och aldrig resa dig upp? När inte ens tårar kunde komma fram, när alla känslor i kroppen dör. Vad gör man?

Jag bad till högre makter, med forsande tårar och ångra mig. Ångra varje liten idiotiskt tanke jag haft den veckan. Vad gör man? jag grät, grät och önskade mig något som tog mig härifrån. Såg på han jag älskar högst på hela jorden gråta. Gråta även om det var han som sa det. Försökte vara stark, trösta, brast och var den svaga.

För där satt vi i över en timme och grät och höll om varandra. Allt jag tänkte var, när han släpper taget om mig släpper han mig föralltid. Var de det jag skulle minnas? Hans tårar när dörrens slogs igen och allt blev svart.

För jag har sett filmera, läst böckerna och hört dem säga det.. men jag har aldrig trott på det. Jag har aldrig trott på att man kan falla ner i gråt och försvinna. För det var inte jag, jag kunde se mig själv bli tröstad av mamma som grät med mig. Men det var inte jag, jag var ju hon med killen!

Det var just det jga inte var.. 5 månader och på två timmar var det över.. inte för mig, det var aldrig över för mig. Kanske var det just det... det kommer aldrig vara över. Man måste väl försöka.. ?


Så vad gör man? Man berättar hur mycket man tycker om personen, berättar hur gärna man vill försöka en sista gång.. och det var just det "vi har mer att ge varandra"


För den värsta fredags kvällen i mitt liv... blev också den bästa. För han kom tillbaka, tillbaka in i min famn och nu släpper jag honom aldrig. För man försår inte hur mycket man älskar och tycker om en person förrens man har förlorat dem.


och för de tårar som runnit, ska nu bli torkade en och en.

För du gör mig hel, helare än jag någonsin varit och du får mig att leva.
- Jag älskar dig!